Skip to content

"Ondskan ger oss ingen ro – vi måste lyssna på vad Breivik, Milosevic och Göring säger"

Krönika av Annika Hamrud

 

Anders Bering Breivik har samma åsikter som webbsajten Avpixlat och flera av SD:s riksdagsledamöter. Förutom en viktig sak.  På de sajterna sägs inget om att någon individ själv ska ta till vapen.

Det finns i den 2000-talets högerpopulistiska antimuslimska retoriken inte några uttryckta tankar om den ensamme krigaren som är beredd att dö för sin sak – eller om terrorism som en möjlig väg. Men Breivik är också en nationalist som väcktes ideologiskt under Bosnienkriget på 1990-talet. Han är också en klassisk terrorist som förklarar att hans mål är att radikalisera nationalisterna.

Serbledaren Slobodan Milosevic fick hålla tal i tolv timmar i krigsförbrytartribunalen – nazisten Hermann Göring talade i flera dagar under Nürnbergrättegångarna. Baader Meinhof-ligan/RAF hade en advokat som argumenterade för deras ideologi i tyska rättssalar under 1970-talet. I samband med de rättegångarna diskuterades inte om att de av psykiatriska skäl inte skulle kunna dömas.

Under 1970-talet utförde vänsterextrema och högerextrema terrorister ibland dagliga dåd i Italien. Inte kring några av dessa terrorister har man diskuterat ifall de är galna på så sätt att de inte ska kunna ställas till svars i domstol och dömas till fängelsestraff. Istället inser man att terroristerna – liksom Breivik – är personer som inte kan acceptera världen som den är, de anser att omgivningen är ond och måste förgöras för att något rent ska kunna uppstå. Det handlar om empatistörda personer – men inte om psykisk sjukdom. Ideologierna de bekänner sig till är olika, men alla är extrema.

Ondskan ger – som Ann Heberlein skriver i ”En liten bok om ondska”  –  oss ingen ro. Ondskan är ett mysterium, lika ogripbar som meningslös. Terrorism är lika svårt att förstå som ondska. Samtidigt är ondska vad juridiken ofta har att handskas med. Att ta reda på uppsåt, förstå varför något skett. Men ju mer vi människor moderniseras, desto svårare har vi att ta till oss att någon kan begå sådana gärningar som Anders Brevik utförde, hur han i timmar kunde gå kring i ett vackert landskap, sikta på ungdomar, och skjuta dem. Vi vill ha en förklaring som inte innefattar ondska, men debatten före rättegången visade att vi inte heller vill veta att det kan finnas en genomtänkt analys där dödandet ska uppfylla syften.

Så vi säger att han är galen. Breivik är galen, precis som Anders Eklund och Josef Fritzl. I Sverige, och ännu mer i Norge, lägger vi stor möda på att ta reda på om gärningsmannen är psykiskt sjuk. En psykiatrisk diagnos ger oss förklaringen, vi kan förstå varför det onda skedde.

Men samtidigt vill vi ju inte det!  Svenska folket vill inte att Englas mördare Anders Eklund ska få rättspsykiatrisk vård, inget annat än livstids fängelse är möjligt för den man som närapå slog sönder den svenska idyllen.

Jag vill det inte heller. Jag vill inte ha ett samhälle där man sätter personer som Brevik på mentalsjukhus. Jag vill inte ha en diskussion där Breivik diskuteras på samma sätt som om Mattias Flink. En psykiatrisk diagnos ska förklara ondskan som tillfällig, inte uttänkt, något som vi inte kan försvara oss mot, diagnosen befriar både gärningsmannen och alla oss andra från vårt personliga ansvar.

Det skulle vara ett fruktansvärt nederlag för rätten om vi alla lade Utöya åt sidan och såg Breivik som en sjuk ensling, ett undantag. Det är också fel att inte lyssna på Breivik. Vi måste lyssna på vad han och Milosevic och Göring säger, för att förstå och för att lära oss hur extremism låter.

Vi kommentatorer försöker hjälpa till, vi spaltar upp och analyserar. Alla väljer olika jämförelser. Ligger Hitler, Stalin eller Pol Pot närmast till hands? Är Breivik en klassisk fascist eller ska han jämföras med Charles Manson?

Själv tycker jag Brevik är en terrorist som liknar Timothy McVeigh – amerikansk högerextremist som 1995 sprängde en lastbil med gödsel  i Oklahoma City och dödade 168 människor.

Han liknar också fascisten Gianluca Casseri som sköt ihjäl två senegalesiska gatuförsäljare i Florens i december 2011.

Och han liknar islamisten Mohammed Merah, som sköt ihjäl fyra judar och tre franska soldater i mars i år.

Alla tre drevs av en ideologi och agerade ensamma eller i en liten krets, men det var bara Timothy McVeigh som levde så att han kunde ställas till svars.

Timothy McVeigh ville få förklara sig precis som Breivik och använda domstolen till att sprida sitt budskap. Han ville -  precis som Breivik – hävda nödrätten.

McVeigh trodde att åtminstone någon jurymedlem skulle påverkas om de fick höra om vad som hände i Ruby Ridge och Waco och förstå att hans handling kunde rättfärdigas. (I Ruby Ridge dödade  FBI-agenter en vit separatistisk familj och i Waco belägrades en kristen sekt, både familjen och sekten var anklagade för vapenbrott).

Den amerikanska allmänheten fick dock inte höra McVeigh förrän i mars 2000 då han intervjuades i teveprogrammet ”Sixty minutes”. Han berättade där om sina politiska åsikter. Han visade ingen ånger och anklagade den amerikanska regeringen för att lära ut att våld är en accepterad lösning.

McVeigh avrättades i juni 2001.

Var McVeigh mer eller mindre galen än Anders Bering Breivik? Båda anför ideologier som inte alls är okända utan tvärtom ganska spridda – skillnaden mellan dem och övriga anhängare är att de vill sprida terror och döda människor som bara perifert är ansvariga för den politiska utveckling de inte accepterar. Det är ingen sjukdom att vara terrorist. Att sjukdomsförklara terrorister är att avskaffa såväl det personliga ansvar de har som allas vårt ansvar att arbeta för en demokrati där ingen försöker driva igenom sina åsikter med våld.

Annika Hamrud

 

 

 

Foto: Cecilia Mellberg

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt