Det är som bekant ett fåtal jurister som syns och hörs i den allmänna debatten. Detta beror på två saker. För det första att det finns en nära nog reaktionärt konservativ tradition bland svenska jurister att försöka verka men inte synas och att sedan gnälla på lagstiftning och rättstillämpning bakom stängda dörrar. För det andra att medierna slentrianmässigt satsar på säkra kort – jurister som man sedan tidigare vet pratar i färdiga rubriker och som därför har blivit etablerade namn och ansikten hos läsarna. Detta är ett uttryck för journalistisk lathet och feget.

Att förstå medias dramaturgi är alltså många gånger viktigare än att vara en stringent jurist eller verklig specialist på sitt område om man ska ”släppas fram”. I sammanhanget ska man inte heller underskatta ett av de fenomen som är en känslig fråga för både jurister och journalister – nämligen vad som både kan och borde betraktas som någon form av objektiv eller empirisk sanning.

Frågan är känslig eftersom vi människor har en osedvanlig förmåga att göra anspråk på att just vår världsbild och våra egna åsikter i själva verket skulle utgöras av fakta och objektiv sanning. Fenomenet är onekligen vanligare i de professionella roller som just jurister och journalister ikläder sig än i många andra sammanhang. Detta gäller i rättssalen och vid förhandlingsbordet likväl som inom både åsiktsjournalistiken och den nyhetsrapportering som så många hävdar skulle vara ”objektiv”.

Att kunna (för)klä sin sak i termer av underbyggd fakta och saklig trovärdighet är inte bara en konst utan också ett oerhört kraftfullt vapen. Inte minst när man uttalar sig i media just för att man har titel, tyngd och kunskap och därför är tänkt att utgöra en garanti för att läsarna de facto serveras någonting som åtminstone ska hamna så nära sanningen som möjligt.

Alla vet dock hur det är: om en professor säger en sak så är det ingen svårighet att få en annan professor att bli tuppröd i ansiktet och gå till motangrepp – och detta helt oavsett om tuppfäktningen utspelar sig på den mediala arenan, i den akademiska världens tryggare hägn eller runt ett privat middagsbord.

Om man vill göra samma experiment med två advokater så är det bara att bänka sig på åhörarläktaren vid en bättre huvudförhandling i tingsrätten. Kanske får man till och med ta del av advokaternas sakligt underbyggda ståndpunkter i media både före och efter förhandlingen. Då förstår man att det inte finns någon gudomlig sanning ens inom juridiken – och att om Gud hade varit jurist så hade han sannolikt varit alltför ödmjuk för att vara advokat. Kanske också domare och i synnerhet journalist.

Till syvende och sist så är det bara att acceptera faktum: vi kommer aldrig att kunna komma närmare någon sanning än den kalibrering som sker när ståndpunkter från två eller flera håll får nötas mot varandra. I rättssalen sker detta genom sedvanlig bevisprövning och rättstillämpning enligt den kontradiktoriska principen. Samma sak gäller i media och den allmänna debatten. Skillnaden är att något slutligt domslut med res judicata-status aldrig uppnås där i någon egentlig mening.

Enligt demokratins mest grundläggande princip så är juridik resultatet av politik som i sin tur är resultatet av allmän opinionsbildning. Dessa tre element är intimt länkade till varandra i ett kretslopp där alla som vill kan delta och påverka. Därför är det viktigt att jurister tar en betydligt mer aktiv del i den allmänna debatten – vilken är en väsentlig del av den politiska lagstiftningsprocess som ju förr eller senare ändå kommer att landa i knäet på juristerna.

Av just det skälet har Dagens Juridik nu startat en egen avdelning för debatt. Där får man skriva både långt och kort, tala till punkt och sätta ner foten när man så behagar. Välkommen med dina åsikter!