Skatteverket begärde inom ramen för en så kallad generell tredjemansrevision ut transaktionsuppgifter hos SEB avseende cirka 900 klientmedelskonton. SEB som vägrade lämna ut uppgifterna med hänvisning till bank- och advokatsekretessen dömdes att betala vite i både länsrätten och kammarrätten. Högsta förvaltningsdomstolen gör nu en annan bedömning.  

Skatteverket förelade, med hänvisning till reglerna om tredjemansrevision i 3 kap. 8 § andra stycket och 3 kap. 12 § fjärde stycket taxeringslagen, Skandinaviska Enskilda Banken AB, SEB, att komma in med uppgifter om transaktioner avseende cirka 900 stycken klientmedelskonton.

Banken svarade bland annat att de efterfrågade uppgifterna till stor del berörde konton som innehades av advokater och advokatbyråer som led i förvaltningen av klientmedel, vilket medförde särskilda sekretessregler.

Efter att banken motsatt sig föreläggandet ansökte verket hos länsrätten om att det vite om en krona som föreläggandet förenats med skulle dömas ut.

Banken ville inte riskera att bryta mot bestämmelserna om banksekretess och begå avtalsbrott mot sina kunder, vilket kunde leda till såväl skadeståndsanspråk som förlorad goodwill, menade man. SEB åberopade även två expertutlåtanden till stöd för sin vägran att lämna ut uppgifterna.

Länsrätten fann dock att såväl beslutet om revision som begäran om de i vitesföreläggandet angivna uppgifterna var lagligen grundade. Då föreläggandet inte följts skulle därför Skatteverkets ansökan bifallas.

Kammarrätten avslog överklagandet från SEB och delade underinstansens uppfattning att varken bank- eller advokatsekretessen hindrade att de begärda uppgifterna lämnades ut. Domstolen fann inte heller att Europakonventionen hindrade föreläggandet eller att detta skulle vara oproportionerligt i förhållande till sitt syfte.

Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, konstaterar nu att Högsta domstolen i flera avgöranden konstaterat att det endast krävs ”ett blygsamt mått av bevisning” för att godta en advokats påstående om att det föreligger hinder mot beslag och att HFD i egna avgöranden anslutit sig till detta betraktelsesätt. Klienten måste dock vid en objektiv bedömning av situationen anses ha ett berättigat intresse av att uppgifterna inte lämnas ut.

HFD konstaterar att det därmed har ansetts angeläget att skydda konfidentiell information i förhållandet mellan advokat och klient, trots det mycket starka sekretesskydd som uppgifterna ändå får hos Skatteverket.

I det aktuella fallet gör HFD bedömningen att det i materialet hos SEB kan förekomma uppgifter om advokaters klientuppdrag som omfattas av undantagsregeln i 3 kap. 13 § första stycket 1 taxeringslagen. Domstolen anser dock inte att övriga uppgifter om kontona utan vidare kan anses skyddsvärda i taxeringslagens mening.

HFD anmärker dock att proportionalitetsprincipen måste beaktas vid revisionsbeslut och att det därför ålegat Skatteverket att redan vid besluten om generell tredjemansrevision väga intresset av de aktuella uppgifterna för skattekontrollen mot det intrång eller men i övrigt som uppgiftsinhämtandet inneburit för den reviderade eller andra motstående intressen.

I det aktuella fallet anser HFD inte att reglerna om undantagande erbjuder ett effektivt rättsskydd för den enskildes möjlighet att i skydd av advokaters tystnadsplikt söka råd och biträde. Skatteverkets beslut om tredjemansrevision måste under dessa förhållanden anses oproportionerliga och besluten har därför inte kunnat läggas till grund för föreläggande vid vite. Underinstansernas beslut undanröjs nu därför.