Pragmatisk juridik skyler över rättsstatens misslyckande
Av Stefan Wahlberg
Sveriges dåliga uppklaring av vardagsbrott sägs vara en av de saker som står högst upp på agendan för både den politiska och polisiära ledningen. Samtidigt arbetar just nu både lagstiftning och rättstillämpning i motsatt riktning. Det senaste exemplet finner vi inom straffrätten och den lag som just har klubbats i Riksdagen när det gäller nya regler för förundersökningsbegränsning.
Detta är ingen lag som statsmakterna har skyltat med offentligt. Här handlar det nämligen inte alls om att ge brottsoffer upprättelse eller att öka tryggheten i vår vardag. Minst av allt handlar det om att ge valuta för alla de skattemiljarder som har öronmärkts för det svarta hål där uppklaringen av vardagsbrott fortsätter sin kräftgång runt någon eller några procent.
I en formell mening handlar lagen om att flytta en stor mängd juridiska beslut ännu längre från domstolarna än de befinner sig redan idag – från åklagare till poliser. I en praktisk mening handlar det om att skapa en löpande-bands-modell där rättsstaten, med hjälp av pragmatisk juridik, kan skyla över sina egna misslyckanden inom ett av de kärnuppdrag som medborgarna har anförtrott rättsväsendet; att lagföra brottslingar.
Systemet med så kallade åtalseftergifter och FU-begränsningar har av mer byråkratiska än rättsliga skäl redan skenat iväg rejält och detta trots att svensk rätt utgår från principen om obligatorisk åtals- och förundersökningsplikt. Varje undantag från dessa bägge plikter kräver lagstöd och tanken är givetvis att dessa undantag ska få förbli just undantag och inte i praktiken upphöjas till presumtion – i synnerhet inte för en viss grupp individer.
Man kan med fog göra sig till talesman för det så kallade allmänna rättsmedvetandet om man påstår att det är stötande att det är just rättsväsendets stamkunder – de yrkeskriminella – som kommer i åtnjutande av en sådan felvriden presumtion. Så är dock fallet när det gäller både åtalsunderlåtelse och FU-begränsning. Ingen av dessa undantagsregler tillämpas ju i princip på ”vanliga” människor som händelsevis råkar ha gjort sig skyldiga till en eller annan trafikförseelse.En rättslig förutsättning för åtalsunderlåtelse är att det finns en identifierad gärningsman som summariskt sett är överbevisad om brottet och som har ”slagit i taket” enligt det svenska straffrabattsystemet. Och sådana fall råder det ingen brist på. Snarare har dessa stamkunder blivit en huvudvärk inte bara för dem som ständigt faller offer för deras framfart utan också för rättsväsendet. Metoden med åtalsunderlåtelse har därför blivit ett effektivt sätt att lätta på denna huvudvärk – åtminstone för rättsväsendet.
Metoden är så effektiv att antalet åtalsunderlåtelser mellan åren 2006 och 2010 mer än fördubblades; från 21 000 till 48 000. Här finner vi allt från våldbrott mot person – misshandel, grov
kvinnofridskränkning och våld mot tjänsteman – till stöld, rattfylleri och ett närmast osannolikt antal narkotikabrott som spänner över hela skalan; från smuggling och överlåtelse till tillverkning och eget missbruk.
En ännu effektivare metod för att lätta på huvudvärken är givetvis att försöka flytta den här typen av undantagsbeslut till en tidigare station längs rättsmaskineriets löpande band. Då kallas undantagsregeln för FU-begränsning. Detta innebär att en åklagare kan besluta att lägga ner, eller att inte ens inleda, en förundersökning om det ”kan antas” att ärendet ändå skulle sluta med åtalsunderlåtelse. Antalet sådana beslut ökade mellan åren 2006 och 2009 från 30 000 till 41 000.
För att maximera nyttan med dessa metoder så uppmuntras åklagarna att använda dem ymnigt. I Riksåklagaren riktlinjer för FU-begränsning och åtalsunderlåtelse (RåR 2008:2) understryks betydelsen av att möjligheterna för FU-begränsning, konsekvent, tas till vara och att det är viktigt, för att resursbesparingen ska kunna bli den största möjliga, att ett beslut om FU-begränsning fattas så snart förutsättningar föreligger.
Om man jämför denna pragmatiska inställning med de rättspolitiska ideal som justitieminister Beatrice Ask marknadsför mot väljarkåren så går dessa två ytterligheter onekligen inte ihop. Så här skrev till exempel justitieministern i SvD 6 maj 2009: ”Om enskilda ska känna förtroende för rättsväsendet måste brott bekämpas effektivt. Brotten ska utredas och i största möjliga utsträckning leda till åtal”.
I grund och botten är dock orsaken bakom fenomenet välkänd: Rättsväsendet klarar inte av att hantera det förhållandevis lilla antal personer som står för en så ofantligt stor andel av brotten. Storkunderna blir positivt särbehandlade på bekostnad av både målsägandes rättigheter och grundläggande rättsprinciper. Med tanke på den enorma mängd narkotikabrott som försvinner i denna hantering så kan vi dessutom konstatera att den svenska ”nolltolerans” som sägs gälla mot narkotika inte gäller för den kategori människor som regelmässigt befattar sig med just narkotika – en lika principlös som ologisk anpassning till
situationen.
Finns det då någon möjlighet till ytterligare rationaliseringar så att ännu fler brott kan presumeras ner i denna jättelika slasktratt? Givetvis.
Fram till nu har det varit en lagstadgad självklarhet att beslutskompetensen för åtalsunderlåtelse och FU-begränsning, exklusivt, har legat på åklagarna. Denna regel har varit ovillkorlig och gällt även fall där polisen har varit FU-ledare. Även FU-begränsning har nämligen ansetts vara ett preliminärt ställningstagande i åtalsfrågan där det krävs juridiska och processtrategiska överväganden om det framtida utfallet. Denna kompetens finns hos åklagarna men inte hos poliserna. Dessutom är det uppenbart att det är mer lämpligt att den här typen av objektivt grundade beslut fattas av någon som sitter ”längre ifrån” både själva brottet och den faktiska arbetsbörda som hopar sig på polisernas skrivbord.
Nu är det dock slut på detta. Den nya lagen innebär att beslut om FU-begränsning får fattas redan hos polisen enligt en löpande-bands-princip som i praktiken anpassas ännu mer till tillgängliga utredningsresurser än till rättsliga överväganden. De nya möjligheter som lagen innebär för polisen ska dessutom ses i ett perspektiv där kontrollinstanser som JO och Riksrevisionen, gång på gång, har påpekat de allvarliga systemfel som genomsyrar den brottsbekämpande verksamheten. I en av rättsväsendets mest nedslående granskningar någonsin (JO 2672/08) används uttryck som ”snudd på katastrofalt” när det gäller utredningsläget för vardagsbrott. Dåvarande chefs-JO Mats Malin skriver:
”Jag finner alltjämt, med en oroväckande regelbundenhet, vid min granskning av förundersökningar rörande brott som drabbar enskilda i deras vardag, ärenden som legat i mer än ett års tid – och i många fall under betydligt längre tid än så – utan att någon utredningsåtgärd över huvud taget har vidtagits… I den ämbetsberättelse som jag tidigare refererat till redovisade jag att mitt intryck var att uppgiften att utreda mindre grov brottslighet på vissa håll inte upplevs som tillräckligt angelägen, vare sig bland enskilda polismän eller hos polismyndigheternas ledningar. Detta intryck består.”
Så även om det i propositionen till den nya lagen framhålls att poliserna måste få bättre formell kompetens när det gäller FU-begränsning så finns det alltså en uppsjö av växande balanshögar, brist på engagemang och vanlig uppgivenhet som ska vägas in i detta ur ett medborgarperspektiv. Det allvarligaste är nämligen inte hur de statistiska siffrorna kommer att se ut om några år utan hur många brottsoffer som går miste om rätten till både upprättelse eller skadestånd till följd av detta.
Systemet med straffrabatt för yrkeskriminella framstår redan som principiellt obegripligt för stora delar av befolkningen. Att det nu är just detta system som utgör själva fundamentet för att yrkeskriminella ska kunna komma ännu lindrigare undan gör knappast saken mer begriplig. Juridiken har de facto inte bara en praktisk – utan också en normerande – funktion att fylla. Principlöshet urholkar tilltron till hela systemet och i förlängningen bestraffas sådant av dem som har givit rättsstaten sitt stora förtroende att upprätthålla jus principer.
Stefan Wahlberg
19 comments
Vad kan man säga? Beklämmande.
Sic transit gloria mundi.
Undrar egentligen om det var därför man blev åklagare? För att sitta och skriva av så många brott som möjligt och bli en del i detta "spel"?
Straffrabattens varande eller inte hänger knappast ihop med polisens befogenhet och kompetens att tillämpa en sådan lagstiftning. Rättsväsendets belastning i kombination med begränsade resurser, både personalmässiga och ekonomiska, har lett till de stora balanser och den uppgivenhet som resulterat i kraven om effektivisering. I strävan att nå uppsatta mål om effektivisering med exakt samma förutsättningar som tidigare, implementeras metoder som kan uppfattas som märkliga i ett arbete med humanistisk inriktning. Lämpligt eller inte återstår att se.
Polisens kompetens att tillämpa den nya lagstiftningen om fu-begränsning är nog snarare avhängigt den individuella kompetens som fu-ledaren besitter snarare än att polismyndigheten som sådan inte skulle vara lämplig.
Istället för att fokusera på att debattera en redan införd lag bör tid och energi läggas på att diskutera den politiska frågan om fördelning av de ekonomiska resurserna. Bara för att man anställt fler poliser ökar inte möjligheten att få fram tillräcklig bevisning, att få vittnen att prata vid grova våldshandlingar, hindrar inte framfarten av ekonomisk brottslighet mha internet etc. Så hur kommer man tillrätta med det.
Eftersom lagstiftningen nu redan finns, bör man kanske fundera på hur man gör det bästa av situationen....
Om nu rättsamhället håller på att duka under, bla pga systematisk brottslighet där samma personer är iblandade, kanske det börjar bli dags för vår kära lagstiftande församling att överge den sk vårdtanken - som visat sig ohållbar - och istället stifta lagar som inkapaciterar den rel lilla grupp det gäller ?
Det är nog på utbildningssidan det behövs mer insatser. Vårdtanken avskaffades 1978.
Kan politikerna inte inse att införandet av åtalsunderlåtelse är anledningen till att de brottsaktiva alltjämt kan fortsätta sin verksamhet i frihet är orsaken till att rättssystemet blivit överbelastat med just vardagsbrott. Istället har politikerna sätt en chans till att spara pengar på rättsväsendet och kriminalvården, vilket i förlängningen istället ökat kostnaderna. Dumsnålt är ett uttryck som passar bra in på politikernas resonemang, förödande för förtroendet för rättsväsendet.
Jag föreslår att om straffet för ett brott är en månads fängelse ska det utdömas tre månaders fängelse om det begåtts tre sådana brott. Det ska inte vara möjligt att få straffrabbat bara för att man är en återkommande kund. Med nuvarande praxis straffas vanliga människor hårdare än vaneförbrytare.
Med nu sagda vill jag att fokus ska flyttas från polisens förmåga att utreda alla vardagsbrott till att belysa vad som händer i resten av rättskjedjan, det finns klara samband mellan utdömda straff och möjligheten för vaneförbrytare att fortsätta begå brott.
Vad skulle syftet vara? Att bli av med så mycket skattepengar som möjligt?
Bra!! Om allmänheten kände till allt detta så skulle det bli upplopp. Straffrabatterna är en av de konstigaste sakerna som finns i vårt system. Att de läggs till grund för ännu fler konstigheter som dessa gör att allting blir upp-och-ned-vända världen.
Ylva B: Det skulle aldrig bli upplopp. Glöm inte att svensken numera är en ryggradslös krake. På sin höjd kanske man skriker ut sin ilska på facebook eller går med i ett nätverk som sitter och rullar tummarna.
Själv är jag en förespråkare av en avkriminalisering av många brott utan offer, exempelvis ringa narkotikabrott. Det skulle bli billigare och frigöra rättsväsendets resurser där de behövs, exempelvis i Malmö och de städer som är på god väg att bli som Malmö.
Skulle det vara så många som är helt obildade så att nån större grupp skulle bli förvånade?
Wahlberg pekar logiskt och systematiskt på några av bevisen för rättsstatens gradvisa förfall. Rättstrygghets- och rättsstatliga frågor var en gång moderaternas paradgren men har sedan man intog JuDep 2006 efterhand tappat i skärpa. Regeringen berömmer sig gärna av att ha utökat poliskåren till ca 20 000 personer, men vad hjälper det när, generellt sett, antalet anmälda och ouppklarade brott liksom FU-inställda och avskrivna brott ökar? I någon mån måste väl ändå tanken vara att flera synliga poliser ska ha en viss brottsdämpande effekt samt bidra till att fler ärenden blir utredda och uppklarade? Att en lag redan är beslutad gör den inte automatiskt bättre eller immun för kritik i efterhand. Att det finns typer av brott som av olika skäl är svårare att bevisa, att få vittnen att vittna m m innebär inte nödvändigtvis att man inte ska beivra sådana lagöverträdelser som faktiskt går att beivra.
Om, med oförändrade eller något förstärkta resurser, det politiska svaret vid varje form av uppdagad brist är att prioritera kommer snart sagt allt att prioriteras och då blir till slut inget prioriterat, när uppgivenheten hos såväl rättstjänare som brottsoffer griper omkring sig.
Orsakssambanden till att brottsligheten brer ut sig är förvisso många och komplexa, men en äkta rättsstat får aldrig tillåtas kapitulera inför detta.
Utgår man från en given mängd resurser till rättskedjan, vill man då inte prioritera dessa till att lösa de allvarligaste problemen? Det borde väl för övrigt också vara så att det är just de yrkeskriminella som begår de grövsta brotten, alltså kommer de inte undan "för lätt"?
Diskussionen om "hårda" vs "mjuka" tag tycker jag är märklig. Vi vill väl göra det som är effektivt? Det som bekämpar brott? Att straffa för straffandets skull är sadistiskt och slöseri med skattepengar. "Straffrabatterna" har tillkommit just eftersom det är en effektivare brottsbekämpning. Att plussa ihop straffsatserna för alla enskilda brott är en texasmentalitet som saknar stöd i forskningen. Det är inte en effektiv användning av skattemedel, det är populism. Läs en bok i kriminologi, jag är övertygad om att ni aldrig har gjort det.
Vilka är det du kallar ni? Vilken bok är det du läst?
Du kan nog ta vilken bok du vill.
Straffromantik minskar exponentiellt till ökad utbildning. Vid ökad utbildning i kriminologi minskar straffromantiken dubbelt exponentiellt.
"Vilken bok du vill"? Hmm, det tror jag inte. Av ditt inhopp kan man dock ganska enkelt utläsa; dels vilken åsikt du har, dels att du tror dig veta vilken åsikt jag har och dels att du vill påskina att du är beläst och kunnig i detta ämne. Oftast brukar det vara så att de som besitter de djupaste kunskaperna är de som är minst benägna att uttala sig tvärsäkert.
De så kallat "livsstillskriminella" står för en mycket stor del av vardagsbrotten, och internering av dessa personer ger därmed direkt genomslag på brottsfrekvensen. Är det inte dags att vi överger åtalsunderlåtelse och straffrabatt för att istället införa en mer progressiv straffskala där återfallskriminella kan dömas till allt längre fängelsestraff? Även om exempelvis vissa amerikanska staters regler om "tredje gången gillt" kan anses onödigt hårda bör samhället skyddas från notoriska kriminella.
Har de här amerikanska delstaterna fått lägre eller högre brottslighet genom att öka straffen?
När man inför ett system för att SÄNKA kostnaderna så föreslår du alltså istället ett system som ska ÖKA kostnaderna (det dyraste i "rättskedjan" är´straffet). Har du räknat på skattehöjningen som skulle krävas?
En mycket upplysande artikel! Trots att jag följer den politiska debatten hyfsat, så var denna lagförändring, fram till nu, något helt okänt för mig. Förmodligen är en överväldigande majoritet av svenskarna lika okunniga som jag, om vad som är på gång. Den hemska misstanke som slår mig är att en stor andel av våra folkvalda är lika oupplysta. De utgör ett transportkompani för politiska beslut, som de inte satt sig in i eller begriper. Någon eller några måste ju ändå varit drivande bakom den lag som beslutats av riksdagen. Justitieministern borde ju ytterst vara den som har ansvaret för att lagen tagits till Riksdagen för beslut. Justitieutskattet är väl inte direkt ovetande heller. Justitieminsistern har, som framgår av artikeln, talat med ett helt annat ansikte till väljarna. Denna ohederlighet borde inte få äga rum, utan en offentlig debatt. Finns det då inga tongivande media som vill lyfta frågan. Tydligen inte! Förmodligen hänger det ihop med likriktningen av journalistkåren och att stora delar av denna yrkesgrupp inte har något intresse av att driva en fråga som innebär att skurkar lagförs. Den inställningen ingår nämligen i journalisternas grundutbildning. Hjälp till att lyfta frågan någon!
Ingenting förvånar längre! Det enda som skulle förvåna mig, vore om det togs radikala grepp som innebar ständig GPS-övervakning av yrkeskriminella o.s.v. Allt ägnat att underlätta FU.
Skriv ny kommentar