Notariernas räddning?
Det är inte domaryrkets framtid som hotas av notariernas arbetstider. Möjligen missar man ett par lysande domarämnen på grund av utbildningens innehåll, men frågan är om just det gör så mycket. Så länge de som går vidare har lagom med ryggrad. Men notariernas tid som slasktrattar är ändå snart över. Nittiotalisterna kommer nämligen rädda oss alla. Av Karin Elinder.
Arbetstiden är ett av de minsta problemen för domaryrkets framtid. Det må vara ett slöseri med kompetens och ett arbetsmiljöproblem. Men det finns mer angelägna problem än några timmars övertid. Ändå är det där fokus verkar ligga när Domstolsverket och Jusek ska se över notariernas arbetssituation. Men värre än bristande handledarskap är om miljön på underrätterna gör att notariernas kritiska tänkande begränsas. Om de slutar ifrågasätta. Om rädslan för att säga ifrån beträffande tveksamma arbetsuppgifter bidrar till att notarierna inte heller vågar, eller tillåts, att göra sina röster hörda för att rätta till felaktigheter. Om den hindrar utvecklingen för att nya tankebanor inte får slå rot. Då är det ett hot mot hela rättsystemet Men mot domaryrkets framtid. Nja.
Det så klart att notarier inte ska jobba till sent på kvällarna. Inte jämt, och det gör inte så många heller. Men att tillbringa mer än motsvarande en vanlig heltid på arbetet ligger uppenbarligen i farans riktning när det gäller jurister. Tove Lindgren kallade studenterna på juristutbildningen för ”insecure over-achievers”. Det ligger mycket däri och överlag uppfyller jurister de flesta delar på duktighetsbarometern. De är måna om att göra ett bra jobb. Ett jättebra jobb till och med. Och jurister gillar att jobba. En hel del till och med. Och för de flesta är det här en inställning som premierats. Man fick rätt justa betyg på gymnasiet, kanske med lite tur men troligen med en hel del nedlagd tid. Och på juristutbildningen, tja, en och annan lyckas säkert glida igenom med bra resultat. Men det är få som lyckats exceptionellt utan att ha pluggat en ansenlig mängd timmar. De med höga betyg tar sen ofta chansen till tingstjänstgöring, och efter ett liv där duktigheten premierats – inte slutar man då? Nej, det är att sikta högt om Jusek tror att notarierna ska jobba färre timmar.
Men att notariernas kompetens inte tas tillvara och att de inte säger ifrån är så klart ett problem. Att de år efter år finner sig i att ägna en stor del av sin tjänstgöring åt arbete som faktiskt inte har mycket med vare sig deras tidigare eller pågående utbildning att göra (fylla på vatten och ansvara för belysningen i förhandlingssalen eller bära dit mängder av noggrant kopierade förundersökningar till exempel). Eller att de ofta möts av en faktiskt kränkande attityd (till exempel när förhandlingen ska dra över och parter samt nämnden tillfrågas om det funkar, men inte notarien som dessutom ska ägna lunchen åt att ringa vittnena och meddela förseningen istället för att äta). Och att de kvinnliga notarierna kramas i tid och otid är också besvärande.
Samtidigt verkar inte domaryrket ha påverkats så värst av de arbetsmiljöproblem som möter många notarier. För de där duktiga juristerna. De där som tackar för och tar emot de uppgifter som tilldelas. De löser dem antagligen. Bra till och med. De får nog med tiden det självförtroende som behövs och blir antagligen rätt bra domare. Och de som sätter sig på tvären. Ja, antingen lyckas de kombinera förmågan att ifrågasätta med en lagom dos diplomati och charm. Och då blir de nog också rätt bra domare – om de inte fått nog och tackar för sig vill säga. Men om de hör till kategorin som inte lyckas förmedla kritik på ett sätt som uppskattas och alltså får lite sämre betyg. Eller om de bara haft otur i personkemilotteriet och får betyg därefter. Ja, en del hade säkert blivit alldeles utmärkta domare. Så visst riskerar man att missa ett par smarta typer om arbetsuppgifterna och arbetsmiljön inte ses över. Men värre saker har väl hänt. Det är bara att hålla tummarna för att en lagom mängd diplomatiska kritiker tagit sig till hovrätterna, att det inte bara är utarbetade ja-sägare som väljer domarbanan idag.
Men det egentliga problemet. Om bemötandet begränsar notariernas självständiga tänkande. Det är knappast något ytterligare kartläggningar av arbetstiderna kommer åt. Snarare krävs en attitydförändring bland juristerna. Inte till att bli konsekventa nejsägare. Men mot att bli bättre på att värdera sin kompetens. Sin integritet. Och absolut, sin tid.
Snart tar de första nittiotalisterna sin jur.kand. examen. Och oaktat begåvade och hårt arbetande så har de en annan inställning än tidigare generationer. Värdefulla arbetsuppgifter, möjlighet att påverka och samtidigt kunna vårda fritiden är inte något de uppskattar. Utan kräver. Den rådman som ber en nittiotalist ändra i protokollet så att tolken översatte från tyska till franska istället för till franska från tyska kommer mötas av ett par väl höjda ögonbryn.
Om något är det en ny syn på sig själva och kanske en lagom dos nittiotalister som kommer rädda domaryrket. Och möjligen också en ökad kännedom om track changes.
Karin Elinder
13 comments
Jag tror att 90-talisterna kommer rätta in sig i ledet som alla andra. Det ser man redan på juristutbildningen. Jurister har fått lära sig att hålla käft eftersom det finns en bataljon med personer med dubbelexamina och extrameriter som väntar på att ta de smulor som finns. Det är inte svårt att hitta notarier, och det är inte heller svårt att ge dem dåligt omdöme. Den notarie som höjer ögonbrynen kommer säkerligen få ångra det också.
Jag håller med om att det krävs en attitydförändring, men att påstå att jurister vill jobba länge, eller att det finns utrymme att kräva något och slutligen att 90-talisterna (som examineras i en tid då man måste genomgå 700 personlighetstest för att ens bli kallad till en första intervju) skulle stå upp och ändra klimatet. Nja... snarare kommer de sälja sig billigare än alla andra tidigare. Av den enkla anledningen att de blir tvungna till det.
Det är bra att debatten fortsätter omkring ämnet likriktning av juriststudenter och jurister. Vi ska våga vara och våga tala.
När jag läser Karins mycket välskrivna text tänker jag: "Ja! Det här låter bra. Hoppas verkligen det blir så!".
När jag läser Peters kommentar tänker jag: "Vem försöker vi lura egentligen? Precis så kommer det bli..."
Tanken är ju inte att vara demoraliserande men jag tror det finns ett stort mått av självbedrägeri hos 90-talisterna. De (grov generalisering nu, med referens till artikeln) tror att de kommer stå upp och kräva så mycket mer än tidigare generationer. Att de inte kommer "finna sig i" att bli behandlade som de stackars föregående generationerna. Men det är just självbedrägeri. Det blir svårare och svårare att hitta ett jobb. Förr stängde advokatkontoren en viss tid och då var det stängt. Idag bestämmer klienterna när du ska gå hem. Istället för, som förr, fasta arbeten finns projektanställningar, "ut-LASning" osv. osv. På juristutbildningen ser man tvärtom att 90-talisterna panikar mer än andra eftersom de inser att klimatet de går ut i är hårdare än någonsin och att en examnina inte längre är en garant för ett arbete.
Problemet är just att så många jurister är dessa "insecure over-achievers". De mår inte bra om de inte får höga betyg. De har en osunt stark önskan att känna sig duktiga och få beröm och vågar därför inte säga ifrån när det blir för mycket att göra t.ex. Enligt min erfarenhet (jobbat som jurist i några år, inklusive notarietjänstgöring) handlar det inte alls om att göra ett bra jobb utan om att få beröm. Att göra ett bra jobb kan vara vägen dit men det är inte målet för de flesta. Samma sak med studierna, jag känner flera jurister med toppbetyg som råpluggat inför varje tenta och blankat den om de inte var säkra på AB. Långt ifrån alla dessa är egentligen duktiga jurister. Flera av dem skulle jag aldrig anställa om jag var arbetsgivare. Att gå över till ett mer normalt anställningsförfarande för notarier, i stället för ren betygstillsättning, skulle kunna vara en början till en lösning. Det är notarietjänsterna som driver på betygshetsen på universiteten och som gör att fel personer blir notarier. För att förbättra notariernas situation i domstolarna krävs helt enkelt att notarierna ändrar sitt beteende och t.ex. säger ifrån när de har för mycket att göra (jag gjorde det och kan inte se att det påverkade mina betyg negativt). Min erfarenhet är inte att det finns någon önskan från domstolarnas sida att notarier ska jobba ihjäl sig, snarare uppfattas det som ett problem att de jobbar för mycket.
Det är bra och utvecklande att tvingas arbeta hårt med svåra arbetsuppgifter. Att få en akt på skrivbordet med uppmaningen "skriv en bra dom så vi blir av med det där" är inte så illa.
Värre är när man blir tillsagd att skriva protokollet "anpassat" och inte efter vad som faktiskt förevarit. Det krävs ibland endast en ringa "anpassning" för att det ska bli avsevärt lättare för "rätt" part att vinna målet, utan alltför besvärligt domskrivande.
Jag minns hur upprörd jag blev när jag ställdes inför detta dilemma första gången och hur infernaliskt illa behandlad jag blev när jag gång på gång inte ville skriva annat än vad som faktiskt förevarit... Gällde inte bara protokoll utan en och annan gång ett utkast till dom också. Men till slut fogade jag mig litegrann, såpass lite att jag inför mig själv hycklande kunde försvara det med att det rörde sig ändå om en "tolkningsfråga".
"Vrängandet" av domar förekommer. Med det menar jag att domstolen med vett och vilja ger akt på de sakomständigheter som ger "rätt" utgång och undertrycker de sakomständigheter som talade för annat domslut. Ofta med en tämligen efterhandskonstruerad och oriktig bevisvärdering. Rent vedervärdigt. Men väldigt praktiskt sätt att snabbt avgöra många mål.
Ännu värre har det nog blivit när det blivit mer undantag än regel att tvistemål prövas i andra instans. Mindre kontroll ger mer missbruk. Särskilt när domare för sin karriär är beroende av att handlägga mål snabbt och problemfritt. Det är rent nys att domare är "oberoende". Det borde vara så men... tyvärr.
Nu var godtycket som en av "mina" domare höll på med när jag satt ting nog inte uttryck för korruption, snarare en väldigt instinktiv och motsägelsefull rättskänsla... En vilja att "ställa tillrätta". I efterhand tycker jag inte att det var så farligt. Hellre en godtycklig "fuskande" domare med hjärtat på rätta stället än en dömande maskin, som säkerligen i slutänden inte dömer mer rätt änd¨å. Men jag förebrår fortfarande mig själv för att jag valde att tiga om saken för att inte äventyra mina betyg.
Men jag kanske minns fel. Jag kommer i vart fall inte att stå för vad jag sagt om någon konfronterar mig eftersom jag fortfarande är feg och mån om min egen försörjning och framtid inom yrket. Angivet namn är fingerat.
Nihil sub sole novum est.
Tack och lov för att man hade vett nog att söka sig till förvaltningsrätt istället; ytterst sällan övertid och så gott som uteslutande kvalificerade arbestuppgifter. Samtidigt lite beklagligt att krönikören, som så många andra, glömmer att det finns andra typer av domstolar också. Exempelvis så är Sveriges största domstol en förvaltningsrätt. Domarbanan är inte begränsad till hovrätterna.
90-talisterna kommer snarare att få en chock när de kommer ut i verkligheten. De är inte alls förberedda. I skolan har de lärt sig att resultatet är underordnat gruppgemenskapen. I verkligheten är det precis tvärtom. Inom domstolsväsendet ökar kraven på effektivitet och att avverka mål. Domaren jobbar i regel ensam. Detta är inte 90-talisten rustad för i sin vanföreställning om individualism och team work i en salig röra. Hur 90-talisterna kommer att fungera på en advokatbyrå vågar jag inte ens föreställa mig. De kommer aldrig att dra in ärenden så när 60-talisterna pensioneras kommer konkurserna att stå som spön i backen.
Oj då, kommer det att bli kärnvapenkrig också?
Tingsnotariens blogg - ständigt aktuell.
tingsnotarien.blogg.se
Hela juristsverige är ett enda stort horhus, bestående av inkompetenta idioter som säljer sig till högsta bud. Läs bara något av de hundratals artiklar om intriger på byråerna, i synnerhet de med unga söta duktiga bitrisar/notarier som - helt "slumpartat och romantiskt" - finner sin kärlek hos en delägare/domare/kammaråklagare/chefsjurist m.m.
Åk bara till något annat land, vilket som helst, och få ett utifrån-perspektiv så lär ni förstå hur hela systemet är föråldrat och har börjat ruttna. Notarietjänstgöringen är det minsta av alla problemen. Så länge systemet innehar inslag av totalitarism, så kommer enstaka åtgärder inte hjälpa. Det finns enbart en sak att göra, och det är att skrota hela jävla systemet, från juristutbildningen till domartillsättningen.
Skriv ny kommentar