Laglottssystemet är dysfunktionellt och stötande
Av Axel Berglund
Frågan om laglottsystemets för- och nackdelar har nyligen diskuterats i media. Systemet innebär att bröstarvingar, dvs. arvlåtarens avkomlingar, äger rätt till hälften av sin arvslott ur den kvarlåtenskap som den avlidne efterlämnar. Genom denna bestämmelse anses att bröstarvinge får skydd för åtminstone hälften av vad bröstarvingen annars skulle ha rätt till enligt existerande arvsrättsregler, trots att arvlåtaren genom testamente har bestämt annorlunda.
I DN Debatt den 13 januari 2012 argumenterade advokaten Svante Thorsell för ett avskaffande av laglottsystemet. Som huvudsakligt skäl för ett avskaffande hänvisade Svante Thorsell till den grundlagskyddade rätten att disponera över sin egendom. I en replik i DN Debatt den 17 januari 2012 förfäktade advokaterna Ulf Bergquist och Erica Stridby att laglottssystemet bör behållas.
Deras huvudargument var att antalet arvstvister skulle öka betydligt för det fall laglottssystemet avskaffades. De menade att bröstarvingar som blir utan arv skulle i högre utsträckning vilja få testamentet ogiltigförklarat. Samtidigt påstod duon att ”…vår erfarenhet är att det är ytterst sällsynt att en person, som har barn, vill testamentera hela sin egendom till en organisation eller någon annan person än sin make/sin sambo eller ett annat av sina barn”. Detta påstående rimmar illa med antagandet om kraftigt ökat antal arvstvister till följd av laglottssystemets avskaffande. Oavsett hur det ligger till med den saken kan ett argument som baseras på antagandet om antalet eventuella arvstvister till följd av laglottsystemets avskaffande inte vara av sådan dignitet att principen om rätten att disponera över sin egen egendom får ge vika.
Individens rätt att i möjligaste mån fritt få kunna disponera ägodelar och förmögenheter utgör grunden i alla demokratiska samhällen med marknadsekonomiska ambitioner. Till denna princip inkluderas den självklara rätten för myndiga personer med rättshandlingsförmåga att kunna rätthandla (ingå avtal om köp, byte samt ge gåvor).
Det kan naturligtvis i vissa fall finnas skäl för inskränkningar i dispositionsrätten. Exempelvis krävs en viss grad av beskattning av medborgares inkomster och kapital i syfte att trygga en offentlig sektor som förmodas komma medborgarna till nytta. Med andra ord får beskattning (åtminstone inom rimliga proportioner) anses tillgodose ett allmänt ändamål, vilket också är i harmoni med grundlagens anda. Den kommer till uttryck i bl.a. regeringsformen där det stadgas att vår egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas att avstå denna till annat än för att tillgodose angelägna allmänna ändamål.
Som skäl för laglottsystemet brukar anges släktens intresse att behålla egendom inom ätten. Det är naturligtvis något som givaren i de flesta fall anser vara viktigt, vilket inte sällan speglar sig i givarens testamente, om sådant upprättas. Det är dock svårt att se hur givarens intresse att behålla egendom inom ätten tillgodoser ett angeläget allmänt ändamål. Om man skulle vara av uppfattningen att intresset är allmänt angeläget måste laglottsystemet ändå ses i ljuset av att det innebär förmögenhetsöverföring genom tvång till enskilda personer mot givarens vilja, vilket innebär en allvarlig inskränkning i givarens egendomsrätt.
Utöver att laglottsystemet kan kritiseras för dess grundlagvidrighet uppnår inte laglotten de intressen som den avser att tillgodose – alldeles oavsett om dessa intressen anses önskvärda eller inte. Intresset att behålla egendom inom ätten kan säkerligen i de allra flesta fall bättre tillgodoses genom testamente än genom ett laglottsystem som ej är anpassat till omständigheterna i varje enskilt fall.
Ett annat argument som förekommer till stöd för laglottsystemet är att bröstarvingar bör behandlas jämlikt ur ekonomisk synpunkt. Inte heller detta intresse tillgodoses genom laglottssystemet. Anledningen är att givarens förmögenhet skiljer sig från fall till fall. På vilket sätt kan man påstå att laglottsystemet tryggar bröstarvingens arv i situationer där givaren har en näst intill obefintlig eller, som inte sällan är fallet, negativ nettoförmögenhet? Omvänt ligger det närmast till hands att (utifrån ett jämlikhetsresonemang) anse att de bröstarvingar som inte haft förmånen att växa upp i en ekonomiskt stabil och privilegierad miljö vid dödsfall av deras försörjare bör tillförsäkras åtminstone samma – om inte större – ekonomiska privilegier i förhållande till personer som haft turen att växa upp i mer välbärgade hem. Oavsett vilken uppfattning man har i den frågan kan det uppfattas som stötande att svensk arvsrättslagstiftning tvångssanktionerar förmögenhetsöverföringar till bröstarvingar som haft en ur ekonomiskt synpunkt mer priviligerad uppväxt jämfört med andra bröstarvingar. Givet att man genom laglottssystemet söker utjämna skillnader i förutsättningar individer emellan och undvika situationer där vissa bröstarvingar kan komma att drabbas av uteblivet arv är laglottsystemet ett synnerligen trögt verktyg.
Istället borde de jämlikhetsivrare som talar sig varma för laglottsystemet argumentera för införandet av ett s.k. ”medborgararv”. Förenklat skulle det innebära att den samlade förmögenheten av alla avlidna fördelas mellan alla bröstarvingar, oavsett om dessa råkar vara avkomlingar till en förmögen avliden eller inte. Ingen får mer, ingen får mindre. En form av startbidrag till alla vars huvudförsörjare avlider.
Ett system för medborgararv på sätt som beskrivs ovan kan tyckas lämpligare ur jämlikhetssynpunkt jämfört med nuvarande laglottsystem. Icke desto skulle det förstnämnda systemet också utgöra en form av tvång som inkräktar på individens rätt att disponera över sin egendom. Dessutom skulle ett sådant system vara svårt att införa i praktiken eftersom många givare ogärna ser att någon annan än de närmast anhöriga får del av kvarlåtenskapen. (En eventuell variant av medborgararv vore att finansiera detsamma via allmänna arvsfonden eller genom skattesedeln).
Mot ett (i) förlegat laglottsystemet som syftar till–genom tvång – att uppnå intressen som kan ifrågasättas och dessutom misslyckas med uppgiften samt (ii) ett tänkt system med medborgararv som bättre uppnår jämställdhetsambitionen men som sannolikt saknar politiskt stöd och förutsättningar för praktiskt genomförande står (iii) den självklara och grundlagsskyddade principen om var mans rätt att disponera över sin egen egendom. Den sistnämnda principen bör omsättas i praktiken genom avskaffandet av laglottsystemet i dess helhet.
Liknelsen med ett lotteri där endast de priviligerade tillåts delta - utan insats - och där lottovinsten härrör från stulet gods kan tyckas långsökt men är inte helt opassande ifråga om laglotten.
Slutligen en kommentar avseende situationen där givaren inte klart uttalat någon vilja genom testamente rörande kvarlåtenskap. I sådana fall är det rimligt med en viss bestämd arvsrättsordning inom familje- och släktled enligt de huvudsakliga principer som redan framgår av Ärvdabalken. Hur ordningen bör se ut i detalj kan diskuteras men det framstår som rimligt att de närmast anhöriga till den avlidna, vilka den avlidna oftast (men inte alltid) också har starkast känslomässiga band till, får del av kvarlåtenskapen, givet att det finns ett överskott.
Arvsordningen bör, utifrån principen om rätten att disponera över sin egen egendom, ske utifrån ett tänkt testamente som motsvarar den genomsnittlige givarens testamente om denne hade formulerat detsamma själv. Gåvomottagarens civilstatus och DNA i förhållande till givaren är viktiga beståndsdelar i ett sådant testamente men inte nödvändigtvis de enda.
Axel Berglund, Helsingfors
Jurist
17 comments
Ett fall där laglottsskyddet blir aktuell är när testator vid dödsfallet var omgift med en annan person än bröstarvingarnas mor eller far. En person som testator gissningsvis frivilligt valt att leva med och ville leva med till sin död. Vanligt är då att testatorn och dennes nya make/maka har en gemensam bostad, som den efterlevande make/makan tvingas sälja bostaden för att finansiera särkullbarnens laglottsskydd. Detta är sällan testatorns önskan. Tvärtom, många personer /testatorer söker juridiska råd i syfte att undvika att den efterlevande maken/makan ska tvingas gå från hus och hem, bara för att särkullbarnen ska få sin laglott. En sådan konsekvens av laglottsskyddet anser jag vara en grov kränkning av egendomsskyddet och av testators sista vilja.
Den här kommentaren är varken juridiskt grundad eller vetenskapligt efterforskad utan endast en reflektion.
Normalt sett finns ett djupare band mellan en förälder och barn och även mellan syskon. Inte alltid men dock ganska ofta. Det bandet kan vara ganska komplicerat och innebära känslor som både är negativa och positiva. Ur min erfarenhet kommer det i realiteten innebära att det ofta blir bråk i många familjer både inför att föräldrarna blir äldre och i samband med någons bortgång.
Bråken är många gånger inte egentligen på grund av det ekonomiska utan snarare på grund av att man inom familjen känner sig åsidosatt eller bortglömd. Bråken kanaliseras många gånger genom det ekonomiska. Det behöver inte heller alltid betyda att det äns är familjen som är upphoven till bråken utan kanske en make till en familjemedlem som vill framföra sin egen rätt på bekostnad av syskonen. Påtryckningarna kan vara många och både komma från den egna relationen men även utomstående personers viljor.
Skulle det inte kunna vara värt att alla de som på grund av bråk under den sista tiden eller missförstånd eller vad det nu månde vara slipper känna att de faktiskt inte var älskade av sin mamma eller pappa eller liknande eftersom han/hon gjorde någon arvlös. När personen är död går det inte att göra ogjort och den som blir utan kommer alltid känna att den blev utesluten från personens liv.
Kan det inte vara värt att man inte får använda halva sin kvarlåtenskap som man vill? Den som är död har ingen nytta av sakerna i alla fall och den som blev kvar slipper leva med känslan att inget ha fått. Trots allt är familjen för de flesta det viktigaste inslaget i ens liv vare sig man bråkar eller inte. Det är inte säkert att det man känner när man skriver sitt testamente är en korrekt summering för hela livet och kanske inte äns det personen hade velat en månad senare. Vad är det som säger att det bara är det man uttrycker i sitt testamente som är avgörande för vad man vill? Att det är det enda man kan bevisa är ju en sak men är det verkligen säkert att det var nog för att säga att pesonen inte fick som den ville?
Tragedin är nog förmodligen många gånger större för den som blev utan och då talar jag som sagt inte om det ekonomiska.
Du har missat det viktigaste argumentet för laglottssystemet, nämligen maktbalansen inom familjen. Om en rik familjefar kan göra någon av sina barn arvlösa ger det honom en stor makt över dem. Barnens frihet att utforma sina egna liv kommer i praktiken minska, räcker att du ser vilken dålig amerikansk såpa som helst för att förstå detta. Med laglottssystemet kan de uppväxande barnen göra något nytt och innovativt med sina liv istället för att slicka sin farsas röv och gå i hans fotspår. Utan ett laglottssystem kommer barnen att tävla om föräldrarnas gunst istället för att bli fria individer. Det är inte ett sådant samhälle vi vill ha.
Sedan detta med att laglottssystemet skulle vara "grundlagsvidrigt". Spara på flosklerna om du vill verka seriös. Systemet har existerat i över hundra år. Det finns hur många undantag som helst till din påstådda "huvudregel" om marknadsekonomins överhöghet. Om laglott nu är så grundlagsvidrigt som du påstår, hur kommer det sig då att domstolarna konsekvent tillämpar regeln? Uppenbarligen har du hela Sveriges domarkår emot dig.
"en viss grad av beskattning av medborgares inkomster och kapital"
Tycker det var en kul mening i ett kommunistiskt land som Sverige. Tjänar någon 100 kr brutto går minst 30 kronor till inkomstskatt. 31,42 kr till arbetsgivaravgift. Köper man bensin för de högt räknat 70 kronorna som blir över går ca 40 kr och 50 öre till skatt. På vinsten bolaget gör sedan 26,3 procent. Sverige är defacto ett socialistiskt slavsamhälle.
Jag gillar att 30kr plus 31,42kr plus ca 70kr ska bli 100. Tänker inte lägga mig i om de skattemässiga andelarna stämmer, men matten gör det i vart fall inte.
Om en anställd har 100 kr i timmen innebär det dels en skatteintäkt på 28-30 kr som betalas av den anställde och dels ca 31 kr DÄRUTÖVER avseende arbetsgivaravgifter som betalas av arbetsgivaren. Matten förefaller stämma tämligen väl.
Tycker det var en intressant artikel som har många intressanta punkter. Däremot ställer jag mig frågande till användandet av frihetsargument i fråga om arv (dvs att det strider mot äganderätten att påtvinga en viss sorts fördelning av kvarlåtenskapen) medan det i andra ledet är tillåtet med beskattning för att möjliggöra ett välfärdssamhälle eftersom det är "i linje med grundlagen".
Rättighetsargument bör i första hand stå bortom juridiken, annars är det ju inget rättighetsargument.
Intressant att frågan om laglottens vara eller icke-vara har blivit så het. Funderar själv över vad jag tycker och reflektarar på min blogg www.andebark.se. I framtiden tror jag emellertid att laglotten kommer försvinna.
Vad händer om en rik änkling/änka på äldre dar gifter om sig med en manipulativ s.k "gold digger" som har till syfte att tillskansa sig så mycket som möjligt av den förstnämndes förmögenhet (vilket inte lär vara så ovanligt)? Som någon annan sa, vad är det som säger att testatorns vilja så som den kommer till uttryck i testamentet är vad denne verkligen tycker, hade tyckt om det inte var för någon viss omständighet, eller skulle tycka en månad senare? Rätten att fritt förfoga över sin egendom, är den lika stark efter personens död, de facto är det ju inte hans egendom längre, eftersom han inte finns kvar. Jag tycker det är ganska självklart då att ett visst skydd för de efterlevande är på sin plats. Sverige är ett av världens skildmässotätaste länder. Många av de som skiljer sig gifter om sig och startar ett nytt liv med en ny familj. Man kan inte tvinga föräldrar att inte försumma sina äldre barn från ett tidigare äktenskap, men då är det väl klart som korvspad att dessa barn ska ha rätt till sin del av kvarlåtenskapen när föräldern dör, även om den nya maken/makan med familj kanske har övertygat testatorn om att det är de som bör ha rätt till all kvarlåtenskap.
Jag håller med Henrik! Om särkullbarnen inte får sin laglott skyddad kommer "den elaka styvmodern" behålla allting (slippa gå från hus och hem, som Gert Nilsson skrev) för att testamentera det till sina egna ungar. Det blir då barnen vars förälder som dör först som kommer bli utan arv.
Enligt min åsikt faller laglottsdiskussionen tillbaka på frågan om vi ska acceptera att vuxna människor ska fritt få råda över sin egen egendom eller om bröstarvingar - i strid mot förälderns vilja - ska ha någon rätt till denna egendom. Alldeles oavsett eventuella "gold-diggers", "den elaka styvmodern" eller annat. För mig är saken klar, självklart ska var och en få råda över sin egen egendom.
Med samma resonemang borde man kunna argumentera för avskaffad underhållsplikt när någon blir fader mot sin vilja (vilket jag i och för sig anser att det finns goda skäl för att göra).
Gert, om var och en som är vuxen fritt ska få råda över sin egendom innebär det att du måste avskaffa rätten till expropriation, skyldigheten för föräldrar att försörja sina barn till dess de fyller 18, tillstånd för försäljning av medicinska preparat och så vidare. D v s all den lagstiftning som finns för att vi anser att det bäst gagnar samhället i längden.
Nästan all lagstiftning i Sverige bottnar i att man faktiskt har inskränkt vuxnas bestämmanderätt.
Det är kanske inte objektivt så att det är fel med ditt tankesättet men de flesta i Sverige är nog ändå än så länge uppvuxna i andan att vi resonerar utifrån vad som objektivt är bäst för många och inte bara individen. Det kanske ändrar sig vem vet men jag tror inte att jag kommer ändra mitt tankesätt i det här livet, vem vet kanske i nästa :-)
Det kanske finns någon liten lagstiftning som du också tycker är berättigad trots att den faktiskt inte gagnar den enskilda individen.
Det finns ju intressanta argument på båda sidorna, och frågan blir då hur man skall balansera olika intressen. Varför skall laglotten vara just hälften av en arvslott? Kunde det inte räcka med en fjärdedel? Då behövde efterlevande maka inte gå från hus och hem för att lösa några laglotter för s.k. särskullbarn, eller någon bli helt överhoppad bland arvingarna! Testators dispositionsrätt över sin egendom skulle i vart fall öka!
Om man sätter barn till världen så innebär det ett ansvar. Att lämna sina barn i sticket och göra dem medellösa är inte att ta ansvar för sina barn. Det är inte heller att ta ansvar för sina barn att utsätta barnen för orättvisa och besvikelser både i sin livstid och efter sin död. Med dagens laglottssystem får barnen åtminstone ett litet laglottsarv efter sin förälder. Barnet får genom laglotten så att säga ett läkande plåster på såren efter sin förälders död. Tänk t.ex. på alla de särkullbarn som växer upp med endast en förälder. Inte nog med att de barnen växte upp med en sämre ekonomi än de andra barnen, som levde i en sammanhållen familj med dubbla löner och dubbelt ansvarstagande, utan nu ska dessa barn också fråntas deras arv. Tala om att svika sina barn och tala om en besvikelse för barnen!!
Beklagligtvis så händer det också allt för ofta att testator efter påtryckningar faller till föga för s.k. ingifta penningstinna personer, som så att säga kommer över ett testamente. Det finns faktiskt sådana personer där allt handlar om ägande och pengar, samt är väldigt manipulativa. Laglottssystemet är väl balanserad lagstiftning som tillgodoser testators valfrihet, men som samtidigt markerar att man helt enkelt inte sviker och lämnar sina (särkull-)barn i sticket. I vissa fall fungerar det också som ett skydd mot oväntade manövrar som testator kanske inte kan stå emot och kanske inte själv ville.
Tänk på det!
Ansvaret innebär att föräldrar är underhållsskyldiga till sina barn, inklusive särkullbarn. Underhållskyldigheten upphör då barnet fyller 18 år, eller 21 år om barnet fortfarande går i skola. Därefter har man ansett att skyddsbehovet är så begränsat att underhållsskyldigheten inte är obligatorisk.
Angående testamente: I ärvdabalken finns redan skyddsklausuler som säger bl.a. att ett testamente är ogiltigt om någon tvingat testator att upprätta testamentet eller missbrukat hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning. Samma sak gäller om testator blivit svikligen förledd att upprätta testamentet.
1. Sedan hade vi ju regeln om laglott som tydligen också ansågs nödvändig.
2. Jag antar att bevisbördan ligger på barnen. Någon som nyligen lyckats bevisa att testator blivit vilseledd på grund av oförstånd eller påtryckningar? Hur gör man det? Dessutom är det väl ganska förnedrande mot testator istället för att bara säga att man inte får på grund av lag?
Skriv ny kommentar