Förvaltningsrätterna redovisar fler avgjorda mål
2011 blev ett effektivt år för Sveriges förvaltningsrätter som totalt avgjorde 17 000 fler mål än året innan. Nu syns effektivitetsvinsterna av förvaltningsreformen, menar Domstolsverkets generaldirektör.
Sveriges Domstolar presenterar nu sin årsredovisning och av den framgår det att 2011 var ett effektivt år. Siffrorna visar på både minskade balanser och fler avgjorda mål än året innan.
- Att avgöra fler mål och att minska balanserna ställer höga krav på verksamheten. En del domstolar har sett över sina rutiner och arbetssätt, andra har satsat på tillfällig förstärkning för att arbeta av gamla mål och komma ikapp. I samtliga fall är det positivt att insatserna ger effekt, säger Domstolsverkets generaldirektör Barbro Thorblad i ett pressmeddelande.
För förvaltningsrätterna var 2010 ett tufft år. Förvaltningsrättsreformen innebar stora organisatoriska förändringar då till exempel 23 domstolar, de dåvarande länsrätterna, lades samman till 12 förvaltningsrätter. Samtidigt ökade antalet inkomna socialförsäkringsmål kraftigt 2010 i och med de nya reglerna.
Under 2011 hann förvaltningsrätterna börja komma ikapp. Sammanlagt avgjorde de drygt 17 000 fler mål än under 2010 och balanserna minskade med 14 procent.
- Det är naturligtvis mycket glädjande och välkommet att effektivitetsvinsterna av den stora reformen som gjordes 2010 nu har börjat visa sig på allvar, säger Barbro Thorblad.
Totalt avgjorde Sveriges Domstolar 390 370 mål under 2011, vilket är en ökning med närmare 20 000 mål jämfört med 2010. Som helhet minskade domstolarnas balans med drygt 8000 mål, jämfört med 2010.
18 comments
Det är väl inte så svårt att avgöra många mål när det håller den låga kvalitet som det gör i förvaltningsdomstolarma. Den som tycker att det finns problem i de allmänna domstolarna skulle ta sig ett par mål i förvaltningsdomstolarna.
Förvaltningsdomstolarna är som parodier på gamla öststatsdomstolar.
Max, vi övriga skulle nog väldigt gärna höra vad du bygger detta på snarare än en ren smutskastning av förvaltningsrätterna.
Vilka är dina argument och vilken fakta bygger du denna slutsats på?
Väl mött,
Gå dit och titta på några förhandlingar så får du se.
Innan jag hade varit i förvaltningsdomstolarn några varv (och sett att det jag trodde var avskräckande undantag var det normala) så tyckte jag att det var mycket och stora problem i de allmänna domstolarna. Att i verkligheten se domstolar som är på en sådan nivå rättsstatsmässigt att det inte skulle betraktas som trovärdigt att påstå att samma processer skulle ha utspelat sig i bakvända diktaturer eller medeltidssamhällen är förfärligt.
Jag tror att det är svårt att tro på utan att man upplever det själv. Så beställ hem akten i ett pågående mål, gå på förhandlingen (om det hålls någon) och läsa domen efteråt.
För två veckor sedan dömde förvaltningsrätten i Göteborg misshandlade barn att vara hos den som misshandlar dem. Förvaltningsrätten borde följa faktiska händelser i en vårdnadstvists utredning och inte blint lita på vad okapabla människor inom socialtjänsten säger och hittar på. När denne "man" misshandlat 3 tjejer och dödshotat en annan och även misshandlat barnen och två av kvinnorna kontaktat socialtjänsten så fattar inte förvaltningsrätten att denne "man" ljuger om att han inte gjort något. De följer inte lagen i detta fall för vid minsta misstanke ska barnen bort från en person som misshandlar kvinnor framför barn och misshandlar barn.
Rättssäkerheten för brottsoffer är en skam i Sverige överhuvudtaget, men förvaltningsrätten tar priset som utsätter barn för fara.
Max har rätt och värst är det i taxeringsmålen. Dessa rättegångar är en ren Kalle Anka parodi på rättsväsendet. Inte sällan sitter gamla taxeringsrevisorer och dömer i mål där deras f.d. kollegor företräder skatteverket som part. Jävet är uppenbart men inte i förvaltningsdomstolarna. Processförarna tillåts under förhör att bryta mot alla processuella regler. De brukar snarare argumentera, pläder, idka högläsning ur olika böcker m.m. snarare än ställa frågor. Och trots protester tillåter domarna i förvaltningsrätterna detta passera. Bevisvärderingen av skatteverkets påståenden är obefintlig. Ofta säger skatteverket att ditten och datten är "uppenbart", men när man ifrågasätter grunderna för att det skulle var uppenbart kan de inte förklara sig. Ändå köper förvaltningsrätterna skatteverkets grundlösa påståenden och argument. Jag skulle kunna fortsätta länge till men det blir meningslöst. Skatteverket och förvaltningsrätterna är en gemensam enhet i praktiken. Den som tror att man ska få sin sak prövad av en fri och opartisk domstol tror helt fel.
Krister Karlsson:
Så sent som för två veckor sedan var jag med och dömde i ett mål där vi gick emot Skatteverket. Men visst kan jag hålla med om att Skatteverket generellt sett oftare får bifall än avslag för sina ansökningar. Jag hoppas verkligen att det beror på att de har rätt i sak, och som sagt, åtminstone alldeles nyligen gick vi emot dem på grund av bristande underlag och diverse handläggningsfel.
Jag läste en dom där kammarrätten vägrade en person att få ut en handling som rörde honom själv, detta utan att ange några skäl. Jag ringde domaren och frågade om de inte kunde ge några skäl iaf, då svarade domaren "Men vi måste ju lita på [myndigheten]". Hans svar var alltså översatt -Jag kommer inte ens ihåg målet som jag dömde i igår och jag dömer alltid till myndigheternas fördel-
Sen är det såklart så att det förekommer att förvaltningsrätterna dömer till den enskildes fördel. Men försök hitta ett LRV-mål där rätten gått emot ansökan om fortsatt vård. Jag har frågat på nästan samtliga förvaltningsrätter och ingen av dem kan hitta något.
Visst sker det väldigt sällan, men om både behandlande läkare såväl som sakkunnig rättsläkare är överens är det ju tämligen svårt för oss nämndemän (utan varken juridisk, medicinsk eller psykiatrisk kompetens) att gå emot de tu.
Men mitt självklara förhållningssätt i psykiatrimål (och såklart även övriga mål) är att ingen ska hållas inlåst längre tid än nödvändigt. Samtidigt finns det ju av lätt insedda skäl anledning att förhålla sig kritisk till patienter som utan att inse sitt vårdbehov, i strid med (minst) två läkare, yrkar på att vårdinsatserna avslutas.
Det spelar ju ingen roll om de är överens (det är de ju alltid, det är ju arbetskamrater och en sakkunnig läkare som sa något annat skulle inte få många uppdrag) utan VILKA GRUNDER de anför och VILKET STÖD de har för dessa grunder.
Nämndemännen ska ju vara den enskilda människans garant mot rättsövergrepp, men jag har väldigt sällan sett nämndemän fylla den rollen.
Om du var frisk och inlåst för vård, skulle inte du utan att inse ditt vårdbehov vilja att vårdinsatserna avslutades? Visst är det så att de flesta fallen i psykiatrimål säkert blir riktigt avgjorda (om än på ett felaktigt sätt), problemet är bara att löpande-bandet-principen gör rättsprövningen till en dimridå av rättsstatlighet i ett ruttet system.
Jag håller helt med dig. Det kanske ska sägas att jag tycker nämndemannasystemet är fruktansvärt rättsosäkert och borde avskaffas, helst i morgon. Allra minst bör den partipolitiska tillsättningen försvinna. Men så länge systemet existerar så är det ju bra om vi diskuterar det utifrån rätt grunder.
Nu har jag bara varit nämndeman i förvaltningsrätten i drygt ett år, men tycker mig ändå ha bildat en hyfsat bra uppfattning om psykiatrimålen. Och jag har varit med om sakkunniga rättsläkare som både gått emot överläkaren och kommit med långa utläggningar om vad de baserar sina bedömningar på, men även rättsläkare som bara hummat något och nickat instämmande till överläkarens inställning. Och jag kan ju meddela att rättens ledamöter var rörande överens om att den som sa emot (obstruerade, kanske man också kan kalla det) och höll vetenskapliga litanior var mycket mer uppskattad än den sistnämnde som inte tillförde ett jota. Rättens ordförande sa sedan till mig att hon inte hoppades att han skulle få fler uppdrag.
Din fråga är irrelevant i sammanhanget, då friska personer inte ska vara inlåsta. Punkt.
Mitt resonemang utgick ifrån situationen att en uppenbart sjuk person (inte sällan är det så uppenbart att även en okunnig nämndeman kan se det med blotta ögat) vill släppas ut, och båda läkarna avråder från detta. Att då säga att domstolen slentrianmässigt bifaller läkarens ansökan om fortsatt vård och att patienten utsätts för något slags övergrepp är ju helt felaktigt. Jag antar att du håller med om den slutsatsen, men dina kommentarer ger nästan sken av att det är den bilden du målar upp.
I de förvaltningsrätter jag varit aktiv har det bara varit en enda sakkunnig läkare per sjukhus, alltid samma i alla mål på samma ort. Ingen av dem har tillfört något.
Nej precis det är inte ovanligt att galningar vill släppas ut, och de flesta målen blir säkert rätt även om alla avgörs likadant. Men det man alltid hör om de friska klienterna är "ingen sjukdomsinsikt", som att åsikten att man inte är psykiskt sjuk skulle innebära att man var psykiskt sjuk.
Det är fortfarande ett övergrepp att slentrianmässigt bifalla ansökan om "vård" även om "vården" rätteligen ska fortsätta. Det är bara ett större övergrepp att bifalla ansökan om personen inte heller bör vara frihetsberövad.
Vad som framförallt har chockad mig har varit den oerhört låga nivån i förvaltningsrätterna. När jag började ta sådana mål så trodde jag de första gångerna att det var olycksfall i arbetet. Läkare som inte kunde definiera "diagnos", domare som inte förstod skillnaden på en tillåtande och en förbjudande regel, nämndemän som var personliga ovänner med den enskilde i målet osv osv. Det var som att ramla ner i ett kaninhål när jag insåg att det var normaltillståndet.
@Nämndeman: Visst förekommer enstaka fall där ni dömer till den enskildes fördel. Men det är så sällan att det knappt går att mäta statistiskt. Problemet är att skatteverket och förvaltningsrätterna sitter i knät på varandra. Dessutom är skatteverkets bevisbörda helt obefintlig. Eller tja, de ska ju som huvudregel göra sina påståenden "sannolika". Jag kan med säkerhet göra det sannolikt att det finns människor på Mars, men jag får ett h-e om jag ska bevisa det. Systemet är ruttet och närmast korrupt. Jag noterar att du har varit nämndeman i ett år, jag har 20 år under bältet som ombud och vågar numera påstå att jag nog har sett det mesta. Och förvaltningsrätterna går utanpå allt annat. Alla i branschen vet att förvaltningsrätterna bara är en transportsträcka som man i princip kunde hoppa över. Saker som rättslig analys, bevisvärdering, opartiskhet och rättssäkerhet är sådant som inte förefaller intressera domarna i förvaltningsrätterna det minsta.
Ja, jag håller med dig i stort sett. Men min kommentar syftade bara till att visa att det trots allt händer att Skatteverket får "på nöten". I just detta fall handlade det om att Skatteverket åberopade handlingar som de inte ens kunde hitta i sina egna arkiv... Så det får väl sägas vara ett typexempel på det du beskriver, där deras ombud kom till domstolen och förväntade sig ett bifall bara han öppnade munnen. Men se, det gick inte.
Jo det händer ju som sagt. I ärendet jag nämnde ovan med polisen var det också så att Polisen (förutom att vägra insyn i handlingar om den enskilde själv) påstod att handlingar som de själva hade diariefört och som de själva hänvisat till i andra handlingar inte fanns hos myndigheten och att de inte visste var de fanns och att den enskilde därför inte kunde få ut dem av polisen. Talan i kammarrätten rörde alltså delvis att den enskilde skulle få ut dessa handlingar. Kammarrätten avslog det trots att det var handlingar som den enskilde hade rätt att ta del av. (Senare förklarat med att även om polisen gömt dem, förstört dem eller tappat bort dem så kunde han ju inte få tag på dem och då fanns det inget skäl att ge honom rätt, snurrigt alltså)
Som medicinskt sakkunnig i några LPT-ärenden har jag blivit chockerad av det dåliga juridiska stöd dessa patienter oftast tycks få av sina juridiska ombud. Den känslan var desto besynnerligare då jag faktiskt anlitades av den sidan som ansökt om tvångsvård enligt LPT. Man fick känslan av att både juristdomare och nämndemän hade en betydligt större känsla för integritet och respekt gentemot den det gällde än patientens ombud! Och då ska man ha i åtanke att det gäller en av de svåraste och mest integritetskränkande åtgärder som finns för en svårt sjuk medmänniska som oftast inte kan ta ställning själv. Man fick en obehaglig känsla av att det gällde för det juridiska ombudet att på snabbaste och enklaste sätt komma åt sitt betydande arvode från Domstolsverket, gärna kryddat med ekonomisk kompensation för tidsspillan. Samma låga advokatyr tycks finnas i LVU-ärenden, där barnet av socialtjänsten försetts av något sorts ”ombud” som ofta inte ens respekterar Socialstyrelsens anvisningar. Och detta har tydligen satts i system av vissa advokater som till och med på sina hemsidor annonserar att de tar LVU-fall (uttrycket socialrätt används inte). Även marknadsföringen är alltså märklig för en icke-jurist.
I bemötandefrågor finns mycket att göra inom juristkåren, där man som betraktare annars mest ser avarter i form ave statusjakt, retoriska uppvisningar och prestige. I dessa frågor borde också Advokatsamfundet av egenintresse ha en hel del att göra för att höja sitt anseende.
Ombuden som ofta uppträder där är med i spelet. Man kan tjäna bra med pengar på LRV-mål (och liknande) om man tar emot alla man får och inte jobbar ett smack i något av dem och sedan tillerkänns 1,5 timmars ersättning i varje. Man kan vara uppe i 5-6000 kronor i timmen. Men de ombud som lägger någon vikt vid personlig moral och yrkesetik måste jobba 5-30 timmar med varje ärende och kan därför inte ta lika många och sedan får dessa också bara betalt för 1,5 timmar. Så sådana ombud kommer man därför sällan se i dessa processer.
Men hur som helt så är inte ersättningen i ett enskilt psykiatrimål så mycket att någon advokatfirma skulle agera på något särskilt sätt alls för att komma över pengarna, det handlar ju om ca en promille av en medarbetares årsomsättning.
Att annonsera att man tar LVU-mål är väl inte konstigare än att annonsera att man tar andra uppdrag? De här advokaterna som tar LVU-uppdrag från socialtjänsten (de utses av domstolen, och domstolen väljer bara sådana som aldrig går emot socialtjänsten) är samma som spelar med i LRV-mål men LVU mål ger mer kulor. Här kanske de moralbefriade ombuden kan lägga ner 5 timmar och få betalt för 12 lite beroende på omfattningen av målet.
Advokatsamfundet känner mycket väl till dessa problem. Men de vågar inget göra eftersom de vet att det är en anpassning till domstolarna. Vad de borde göra är att förbjuda sina medlemmar att ta uppdrag under de förutsättningarna.
Alla vet att även inom juristkåren finns alla former av elände; LPT-, LVM-, LVU-fall, kriminalitet och hemorrhoider. Visst är fallen ovanliga, men de finns och de kan också dyka upp i förvaltningsrätten. Med sedvanlig förträngning tycks de flesta i kåren tänka ”att det drabbar aldrig mig”, fortsätter att debitera utan hämningar för att kunna spela golf i Sydafrika eller köpa just den där speciella dräktjackan som passar så bra för förhandlingarna.
Det kan också få en oerhört kylig effekt att läsa om "effektivitet" och hur medmänniskor i stora svårigheter reduceras till "ärenden" och "mål". För den det gäller är lidandet ofta livslångt och pågår dygnet runt. I motsats till det som utspelar sig i en förhandling som är avgränsat i tid och dessutom ekonomiskt belönat för alla utom den det gäller.
Kanske lite empati och genuint människointresse vore på plats, inte bara trista juristfasoner. För drabbade kollegor såväl som för klienter. Den Gyllene regeln tycks vara sorgligt okänd inom juristkåren och kårandan begränsad till framgång.
Ombuden, även de omoraliska, ska nog vara glada om de tjänar hälften så mycket som domarna.
Skriv ny kommentar