Skip to content

Att det ska vara så jä-la svårt...

När kamerorna har blivit försvinnande små och bilder kan spridas elektroniskt blir integritetskränkningar som förr mest var av teoretiskt intresse till reella hot. Hur ska lagstiftaren hantera dem utan onödiga inskränkningar i yttrande- och informationsfriheterna? Det borde inte vara svårt, men likväl hamnar regeringen och dess utredare konsekvent fel, anser Anders R Olsson. Del 2/2.

Utredningen Ds 2011:1 klargör tidigt att den med sina förslag om att göra ”olovlig fotografering” straffbar går över en gräns som lagstiftaren tidigare har vaktat strängt:

”Ett införande av ett generellt straffsanktionerat förbud mot fotografering innefattar i sig en tämligen långtgående inskränkning i de grundläggande opinionsfriheterna, inte minst eftersom ett sådant förbud riktar sig mot en av de mest vedertagna metoderna för anskaffning av information för publicering i medierna.” (sid 20).

Någon mer utförlig kritik av utredningen ska av utrymmesskäl inte presenteras här, men eftersom regeringen har förklarat ska gå vidare med lagförslag grundat i utredningens resonemang måste några saker påpekas. Den paragraf i BrB som utredarna föreslår lyder:

6a§

Den som olovligen, på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet, fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme, döms för olovlig fotografering till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som olovligen fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon på ett sätt som är påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka hans eller hennes personliga integritet som privatperson.

Till ansvar döms inte om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

Första stycket gäller inte den som fotograferar eller annars tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet.

A. Rekvisiten för den kriminaliserade gärningen är oklara.

     Ett grundläggande krav för straffbarhet är enligt förslaget att ”fotograferingen sker på ett sätt som är ägnat att kränka, dvs. typiskt sett kränker, den enskildes personliga integritet.”
Begreppet ”personlig integritet” i lagstiftning om informationshantering infördes första gången 1973, med datalagen. Någon närmare definition av innebörden har aldrig presenterats i lagförarbeten eller annat offentligt tryck. Termen har i praxis också visat sig vara extremt töjbar. Datalagens utgångspunkt var att själva registrerandet av ett namn i en dators minnesenhet utgjorde en kränkning. När Datalagen 1998 ersattes med personuppgiftslagen, PUL, behölls rent principiellt samma utgångspunkt: all ”behandling” av personuppgifter ska vara förbjuden, medan lagen sedan medger vissa undantag.

Det är i längden orimligt att lagstiftaren gång på gång – som med PUL, som med den långa raden av inskränkningar i offentlighetsprincipen, som med ett vagt utformat fotograferingsförbud – beskär medborgarnas fri- och rättigheter med hänvisning till ett värde som aldrig närmare definieras. Att det är svårt att närmare precisera vad som menas med ”integritet” kan inte hur länge som helst betraktas som en godtagbar ursäkt. Problemet måste i rättssäkerhetens namn föras åtminstone några steg närmare en lösning. (Det fordrar sannolikt att begreppet upplöses i flera och att ”integritet” får delvis skilda innebörder beroende på sammanhanget.)

B. Förslaget står, trots utredarens försäkringar om motsatsen, i uppenbar konflikt med den grundlagsskyddade anskaffarfriheten.

    Enligt TF:s portalparagraf har man i Sverige rätt att ”fritt, om ej annat följer av denna förordning, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande…” (TF kap 1 § 1, fjärde stycket) Motsvarande bestämmelse finns i YGL.

    Utredningsförslaget bygger nu på uppdelningen i en anskaffarfrihet som får inskränkas genom vanlig lag och en som inte får det. Enligt första meningen i den föreslagna BrB-paragrafen, när den olovliga fotograferingen sker i en viss typ av utrymme (bostad, toalett, omklädningsrum eller liknande) kan grundlagsskyddet inskränkas. Om fotograferandet sker någon annanstans, reglerat i andra meningen, ska grundlagsskyddet däremot ta över. Uppdelningen förklaras inte, är logiskt svårbegriplig och ur yttrandefrihetssynpunkt föga tillfredsställande.

Möjligen utgör den märkliga konstruktionen ett försök att skyla över en annan svaghet i utredningen. Den tycks bygga på föreställningen om fotografering som en i förväg planerad och därmed genomtänkt handling. Ingenstans diskuteras hur en person med kamera ska kunna bedöma – när tillfälle att ta en kanske intressant eller viktig bild plötsligt dyker upp – om fotografering är tillåten: -Vad är det egentligen som utspelar sig 2, 10 eller 50 meter bort? Kamrater som brottas eller misshandel? Grovhångel eller våldtäkt? En drogad person, en skadad, en sjuk? etc etc. Är den ”offentlige person” man tror sig känna igen trots allt någon annan? Är den situation man har framför ögonen sådan att någon inblandad har anledning att känna sig kränkt av fotografering?

Ett absolut minimikrav på lagstiftning av här aktuellt slag - om man absolut måste ha den - är att bilder kan tas straffritt under förutsättning att fotografen raderar dem så fort han/hon kunnat försäkra sig om att de 1) verkligen är kränkande och 2) inte är ”försvarliga”.
C. Det försvarlighetsundantag som presenteras i Ds 2011:1 är extremt snävt.

Det enda exempel som nämns i utredningen avser yrkesverksamma journalister och fotografer som kan slippa åtal om de använder kamera när en ”offentlig person…begår en mycket klandervärd handling” (sid 46). Eftersom fotografering generellt behandlas som något i förväg planerat, och försvarlighetsundantaget är snävt tilltaget:

”Ett blankt påstående om att fotograferingen skett i försvarligt syfte, som inte kompletteras med uppgifter som be-skriver de omständigheter som påstås göra gärningen försvarlig, bör… kunna lämnas utan avseende.” (sid 48)

…tycks det inte lämna något utrymme alls för medborgare som tar en bild när något uppseendeväckande tycks hända framför ögonen på dem – och grips av polisen för brott mot fotoförbudet. Ett beslut om att lämna bilden till en TV- eller tidningsredaktion kan ju medborgaren inte fatta förrän omständigheterna har klarnat och bildens innehåll har granskats närmare, d v s långt efter att brottet redan är begånget.

D. Utredningen gör ett icke närmare förklarat undantag för myndigheters fotograferande.

All fotografering ”som utgör ett led i en myndighets verksamhet” föreslås bli generellt undantagen. Här hänvisas endast till polisens behov. Av vilket skäl utredare hos t ex försäkringskassa, skattemyndighet eller tull ska få ta de bilder som är förbjudna för vanliga medborgare (inklusive journalister och yrkesfotografer) framgår inte. Kan man ens hypotetiskt tänka sig en situation där  handläggaren på skatteverket i tjänsten behöver montera in en dold kamera på damtoaletten?

E. Konsekvenserna av lagförslaget i form av polisens rätt att använda tvångsmedel berörs överhuvudtaget inte.

Den föreslagna bestämmelsen måste rimligen innebära att polisen får större möjligheter än tidigare att beslagta och granska innehållet i såväl yrkesfotografers som andra medborgares kameror. Sådana effekter måste, i ett samhälle som säger sig slå vakt om yttrande- och informationsfriheter, klargöras i förväg.

I Ds 2011:1 avstår man från att föreslå kriminalisering av spridning av de bilder som, enligt den nya bestämmelsen, tagits olovligen. Det sker med hänvisning till att spridning redan kan åtalas som förtal, enligt den rättspraxis som HD etablerade 1992 men som ända sedan dess har kritiserats. Faktum är att HD senare uttryckligen har efterlyst ny lagstiftning avsedd för denna typ av situationer. (Se NJA 2008 s. 946)

Medvetenheten om att den praxis HD (i nästintill nödläge) skapade -92 är olämplig föranledde dock regeringen att be en annan utredning, den parlamentariskt sammansatta Yttrandefrihetskommittén, YFK, titta på saken. Behövdes ännu ett yttrandefrihetsbrott i grundlagens katalog över sådana? YFK:s ordförande, förre justitiekanslern Göran Lambertz, hade då i flera år argumenterat för en sådan bestämmelse med arbetsnamnet ”grov integritetskränkning”.

I februari 2012 beslöt dock den politiska majoriteten i YFK att inte föreslå ett nytt yttrandefrihetsbrott. Det betyder att Pelle i det tänkta men alls inte orealistiska exemplet ovan, endast kan dömas för förtal enligt en rättspraxis som ingen sakkunnig jurist anser tillfredsställande. (Det skulle möjligen vara de anonyma författarna till Ds 2011:1, men de konstaterar bara att en rättspraxis finns. De varken analyserar eller argumenterar för den.)
Det som skulle behövas – ett snävt avgränsat förbud mot sådan fotografering som Pelle och Lennart har ägnat sig åt – får vi alltså inte. Istället, när regeringen nu avser att gå vidare i den riktning som anges i Ds 2011:1, får vi kriminalisering av ett betydligt större område - med de mer långtgående inskränkningar i yttrande- och informationsfriheterna som måste bli resultatet.
Inte heller får vi något snävt avgränsat förbud mot spridning av Pelles och Lennarts bilder. Ett sådant skulle behövas. Ska spridningen bestraffas blir det enligt bestämmelser som är uppenbart olämpliga. (Se föregående artikel om förtalsparagrafen och PUL.)

Möjligen finner någon det förvånande att just undertecknad - som i mer än 30 år har försvarat svensk tryckfrihetstradition – vill lägga ytterligare ett yttrandefrihetsbrott till de arton som TF idag räknar upp. Det för mig avgörande argumentet är att Pelles och Lennarts agerande mot Lisa, Albin och damtoalettens besökare är så grovt kränkande att det borde kunna beivras. Ett andra skäl, inte avgörande för mig men värt att nämna, är politiskt. Den rättsliga röra som nu kännetecknar integritetsskyddet kan mycket väl, när Lisa, Albin eller någon av toalettbesökarna driver krav på straff och skadestånd ända till Europadomstolen, visa sig skadlig för den svenska yttrandefrihetstraditionen. Risken är uppenbar att Sverige fälls av domstolen och att den då efterlyser svenska lagar som påminner mer om t ex Tysklands eller Storbritanniens – där yttrande- och informationsfriheterna inte alls värderas lika högt som i Sverige. Och, det verkligt besvärande: när Europadomstolen uttalar sådana krav med hänvisning till Pelle- och Lennart-fallen kommer den att få svensk opinion med sig.

För övrigt vill jag understryka att jag anser närmare hälften av dagens 18 yttrandefrihetsbrott olämpliga eller i vart fall onödiga. De borde omgående avskaffas eller, i några fall, formuleras om.

Anders R Olsson

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt