Skip to content

Stryk oss medhårs, Mårten

KRÖNIKA Av Tove Lindgren, jur. stud.

Terminen för de nya studenterna på juristprogrammet på Stockholms universitet inleds med två introduktionsdagar. Den andra introduktionsdagen avslutas med en välkomstfest, men dessförinnan lyssnar studenterna till en paneldebatt. I min egenskap av amanuens för Juridisk introduktionskurs (2009-2011) hade jag förmånen att agera moderator under denna debatt. Panelen består av åtta deltagare från olika hörn i juristvärlden. Representanter för följande yrken finns representerade.

Affärsadvokat

Domare

Åklagare

VD

Entreprenör

Bolagsjurist

Försvarare

Forskare

Efter debatten höstterminen 2010 skrev forskarrepresentanten (professor Mårten Schultz) en artikel i Affärsvärlden med titeln ”Min tid kommer – kanske”.

I artikeln beklagar han sig över att studenterna bara intresserar sig för pengar: “Jag prövar med att frammana en romantisk bild av den belästa akademikern som sitter i ett bibliotek med chesterfield-soffor och läser gamla rättsfall i skinninbundna volymer. Studenterna gäspar än mer. Studenterna är nämligen mest intresserade av en enda sak: hur man tjänar pengar”, skriver Schultz. Det är istället affärsadvokaten, menar Schultz, som får all uppmärksamhet under paneldebatten. Han avslutar med: ”Bredvid sådana jurister är det svårt att förmedla forskningens tjusning för unga rosiga juridikstudenter. Men jag bidar min tid. Förr eller senare segrar kunskapen över plånboken. Eller kanske inte.”

Det lät deppigt. Att det finns bättre pengar på Vinge än på plan 8 i C-huset, (juridiska institutionen) visste jag sen förr, men Schultz resonemang stämmer inte fullt ut. Det stämmer nämligen inte att studenterna bara drömmer om pengar. Studenterna drömmer, som alla andra människor, om att förverkliga sig själva. Problemet är att de (som alla andra människor) inte vet hur de ska göra.

På just självförverkligandepunkten, skiljer sig juridikstudenter från en del andra människor. Juridikstudenter är nämligen, nästintill undantagslöst, s k insecure over-achievers, (begreppet är inte vedertaget inom psykologin, men får likväl 40 000 träffar på Google). För den följande framställningen måste detta påstående tas för sant och begreppet ska därför förklaras närmare.

 Vad är en insecure over-achiever? En insecure over-achiever är en person som a) har dålig självkänsla och b) definierar sig själv genom sitt presterande. Observera att det visserligen är möjligt att ha dålig självkänsla utan att definiera sig genom sitt presterande, men det omvända – att definiera sig genom sitt presterande men inte ha dålig självkänsla – är, enligt undertecknad, inte möjligt.

 Den insecurea over-achievern är övertygad om att hon inte duger som människa om hon inte hela tiden presterar; att hennes värde som människa är en funktion av mängd prestation. Tyvärr botar inte medicinen (överprestation) sjukdomen (dålig självkänsla), för i samma sekund som den insecurea over-achievern klarat något är hon övertygad om att hon klarade det därför att det var enkelt. Som en hamster i ett springhjul fortsätter hon överpresterandet i hopp om att nå målet: att känna sig nöjd med sig själv. Hon kommer att nå det målet ungefär samtidigt som hamstern når slutet på springhjulet. Inte nog med det. Felmedicineringen förvärrar i själva verket sjukdomen, för ju mer hon presterar desto sannare blir hennes självbild att det enda hon duger för är prestation. Jag presterar, alltså finns jag. Typ.

Destruktivt? Ja.

Beskrivning av 99 av 100 juridikstudenter? Ja.

Lämplig (kortsiktig) inställning till prestation för 99 av 100 affärsjuridiska byråer? Ja. (En kompis till mig på byrå jobbade både midsommarafton och midsommardagen. Stackars dig, tyckte jag. Inte alls, tyckte han. Det rörde sig givetvis om arbete som borde ha presterats redan innan semestern drog igång och han var därför tacksam att han kunde komma in under helgen och slutföra).

 Om jag har belägg för denna dystopi? Nej det har jag inte, men tänk efter: utbildningen tar så pass mycket tid och energi i anspråk att jag har svårt att tro att det enda som driver juridikstudenten är ”samhällsintresse” (=vanligaste förklaringen till att man börjar läsa på juristprogrammet. Källa: min intuition). Juridikstudenter är alltså inte pengakåta, de är prestationskåta. Problemet är att det enklaste sättet att mäta prestation är genom pengaräknande.

Hur ska Forskaren på paneldebatten då göra för att vinna över studenterna till den ljusa akademikersidan? Trehundra nykläckta jurister hinner knappast mass-terapias till självkärlek på ett par timmar. Jag föreslår därför att Forskaren istället talar ett språk som studenterna förstår. Prestationsspråket. Och det är här narcissismen kommer in. För juridikstudenten kämpar inte alltid precis ovanför vattenytan, utan det finns ett mått av narcissism i beteendet beskrivet ovan. En övertygelse om att man är ämnad för stora saker (eller i vart fall allmän framgång) om man bara presterar lite till. Och eftersom det ständiga överpresterandet leder till bekräftelse och ökad status kan det i perioder kännas bra som tusan. Den något narcissistiska insecurea over-achievern är on top of the world ett litet tag efter en fet prestation, innan nya prestationskrav åter stramar åt tyglarna. Det är ett sorts evigt pendlande mellan självförakt (BA) och högmod (AB).

Det är det senare tillståndet Forskaren ska sikta in sig på. Den som spelar på de strängarna tror jag kan få studenterna att dansa med. Forskaren säger: ”Visst, klart ni kan bli affärsjurister hela högen. Översätta avtal och klippa och klistra styrelseprotokoll klarar väl vem som helst. Klassisk malljuridik! Men forskning, där krävs det ta mig fan intelligens på riktigt”. Nu har han deras uppmärksamhet. ”Tänk dig” fortsätter han, ”Människor lyssnar vördnadsfullt på vad du har att säga. Dina åsikter är ovärderliga.” Och så avslutningsvis: ”Du kan dansa i intellektuella cirklar runt affärsjuristerna”. Det ni, det kommer stryka de unga narcissisterna medhårs så de spinner.

Fast Mårten, du kanske skruvar på dig nu? Du kanske inte är säker på att det är helt sant det där med alla forskares ovärderliga åsikter och intellektuella dansande? Men jag tror att du kan vara lugn. Ditt karmakonto kommer inte att tömmas mer än den affärsjurist som hävdar sin due diligence-glädje eller den försvarsadvokat som påstår sig älska häktet.

Fokus måste skifta. Kampen är inte den mellan kunskapen och plånboken. Kampen är mellan tom prestation och meningsfull prestation.

Tove Lindgren läser juridik vid Stockholms universitet och skriver för närvarande på sitt examensarbete. Fram till augusti i år var hon amanuens för Juridisk introduktionskurs.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt