Stryk oss medhårs, Mårten
KRÖNIKA Av Tove Lindgren, jur. stud.
Terminen för de nya studenterna på juristprogrammet på Stockholms universitet inleds med två introduktionsdagar. Den andra introduktionsdagen avslutas med en välkomstfest, men dessförinnan lyssnar studenterna till en paneldebatt. I min egenskap av amanuens för Juridisk introduktionskurs (2009-2011) hade jag förmånen att agera moderator under denna debatt. Panelen består av åtta deltagare från olika hörn i juristvärlden. Representanter för följande yrken finns representerade.
Affärsadvokat
Domare
Åklagare
VD
Entreprenör
Bolagsjurist
Försvarare
Forskare
Efter debatten höstterminen 2010 skrev forskarrepresentanten (professor Mårten Schultz) en artikel i Affärsvärlden med titeln ”Min tid kommer – kanske”.
I artikeln beklagar han sig över att studenterna bara intresserar sig för pengar: “Jag prövar med att frammana en romantisk bild av den belästa akademikern som sitter i ett bibliotek med chesterfield-soffor och läser gamla rättsfall i skinninbundna volymer. Studenterna gäspar än mer. Studenterna är nämligen mest intresserade av en enda sak: hur man tjänar pengar”, skriver Schultz. Det är istället affärsadvokaten, menar Schultz, som får all uppmärksamhet under paneldebatten. Han avslutar med: ”Bredvid sådana jurister är det svårt att förmedla forskningens tjusning för unga rosiga juridikstudenter. Men jag bidar min tid. Förr eller senare segrar kunskapen över plånboken. Eller kanske inte.”
Det lät deppigt. Att det finns bättre pengar på Vinge än på plan 8 i C-huset, (juridiska institutionen) visste jag sen förr, men Schultz resonemang stämmer inte fullt ut. Det stämmer nämligen inte att studenterna bara drömmer om pengar. Studenterna drömmer, som alla andra människor, om att förverkliga sig själva. Problemet är att de (som alla andra människor) inte vet hur de ska göra.
På just självförverkligandepunkten, skiljer sig juridikstudenter från en del andra människor. Juridikstudenter är nämligen, nästintill undantagslöst, s k insecure over-achievers, (begreppet är inte vedertaget inom psykologin, men får likväl 40 000 träffar på Google). För den följande framställningen måste detta påstående tas för sant och begreppet ska därför förklaras närmare.
Vad är en insecure over-achiever? En insecure over-achiever är en person som a) har dålig självkänsla och b) definierar sig själv genom sitt presterande. Observera att det visserligen är möjligt att ha dålig självkänsla utan att definiera sig genom sitt presterande, men det omvända – att definiera sig genom sitt presterande men inte ha dålig självkänsla – är, enligt undertecknad, inte möjligt.
Den insecurea over-achievern är övertygad om att hon inte duger som människa om hon inte hela tiden presterar; att hennes värde som människa är en funktion av mängd prestation. Tyvärr botar inte medicinen (överprestation) sjukdomen (dålig självkänsla), för i samma sekund som den insecurea over-achievern klarat något är hon övertygad om att hon klarade det därför att det var enkelt. Som en hamster i ett springhjul fortsätter hon överpresterandet i hopp om att nå målet: att känna sig nöjd med sig själv. Hon kommer att nå det målet ungefär samtidigt som hamstern når slutet på springhjulet. Inte nog med det. Felmedicineringen förvärrar i själva verket sjukdomen, för ju mer hon presterar desto sannare blir hennes självbild att det enda hon duger för är prestation. Jag presterar, alltså finns jag. Typ.
Destruktivt? Ja.
Beskrivning av 99 av 100 juridikstudenter? Ja.
Lämplig (kortsiktig) inställning till prestation för 99 av 100 affärsjuridiska byråer? Ja. (En kompis till mig på byrå jobbade både midsommarafton och midsommardagen. Stackars dig, tyckte jag. Inte alls, tyckte han. Det rörde sig givetvis om arbete som borde ha presterats redan innan semestern drog igång och han var därför tacksam att han kunde komma in under helgen och slutföra).
Om jag har belägg för denna dystopi? Nej det har jag inte, men tänk efter: utbildningen tar så pass mycket tid och energi i anspråk att jag har svårt att tro att det enda som driver juridikstudenten är ”samhällsintresse” (=vanligaste förklaringen till att man börjar läsa på juristprogrammet. Källa: min intuition). Juridikstudenter är alltså inte pengakåta, de är prestationskåta. Problemet är att det enklaste sättet att mäta prestation är genom pengaräknande.
Hur ska Forskaren på paneldebatten då göra för att vinna över studenterna till den ljusa akademikersidan? Trehundra nykläckta jurister hinner knappast mass-terapias till självkärlek på ett par timmar. Jag föreslår därför att Forskaren istället talar ett språk som studenterna förstår. Prestationsspråket. Och det är här narcissismen kommer in. För juridikstudenten kämpar inte alltid precis ovanför vattenytan, utan det finns ett mått av narcissism i beteendet beskrivet ovan. En övertygelse om att man är ämnad för stora saker (eller i vart fall allmän framgång) om man bara presterar lite till. Och eftersom det ständiga överpresterandet leder till bekräftelse och ökad status kan det i perioder kännas bra som tusan. Den något narcissistiska insecurea over-achievern är on top of the world ett litet tag efter en fet prestation, innan nya prestationskrav åter stramar åt tyglarna. Det är ett sorts evigt pendlande mellan självförakt (BA) och högmod (AB).
Det är det senare tillståndet Forskaren ska sikta in sig på. Den som spelar på de strängarna tror jag kan få studenterna att dansa med. Forskaren säger: ”Visst, klart ni kan bli affärsjurister hela högen. Översätta avtal och klippa och klistra styrelseprotokoll klarar väl vem som helst. Klassisk malljuridik! Men forskning, där krävs det ta mig fan intelligens på riktigt”. Nu har han deras uppmärksamhet. ”Tänk dig” fortsätter han, ”Människor lyssnar vördnadsfullt på vad du har att säga. Dina åsikter är ovärderliga.” Och så avslutningsvis: ”Du kan dansa i intellektuella cirklar runt affärsjuristerna”. Det ni, det kommer stryka de unga narcissisterna medhårs så de spinner.
Fast Mårten, du kanske skruvar på dig nu? Du kanske inte är säker på att det är helt sant det där med alla forskares ovärderliga åsikter och intellektuella dansande? Men jag tror att du kan vara lugn. Ditt karmakonto kommer inte att tömmas mer än den affärsjurist som hävdar sin due diligence-glädje eller den försvarsadvokat som påstår sig älska häktet.
Fokus måste skifta. Kampen är inte den mellan kunskapen och plånboken. Kampen är mellan tom prestation och meningsfull prestation.
Tove Lindgren läser juridik vid Stockholms universitet och skriver för närvarande på sitt examensarbete. Fram till augusti i år var hon amanuens för Juridisk introduktionskurs.
51 comments
Detta är vad jag kallar 'huvudet på spiken'.
Klockrent!
Exakt!
Nästa gång ska jag ta med den här texten och bara läsa innantill på den där debatten. Ord för ord. Briljant.
..bra skrivet Tove, Mårten har redan blivit "jätteproppen orvar", det gick snabbt. :)
hälsningar från österlen
Imponerad! Undrar var denna unga dam "hamnar"?
Riktigt bra! Jag satt och nickade igenkännande och skrattade till ibland. Den här gången var det du som dansade. =)
Väldigt bra skrivet! Det stämmer så väl.
..än en gång; det var "Cervenka kvalité" på ditt inlägg.
Stort tack Kjell, vad roligt att du gillade den!!
Väldigt träffsäkert och roligt på samma gång!
Fantastiskt bra!
Bästa krönika jag läst på flera år. Var klar med juristlinjen för tre år sedan och har jobbat sedan dess (givetvis på Affärsjuridisk Byrå). Det som sägs i krönikan stämmer in bra på de allra flesta juridikstudenter. Det enda negativa(?) med krönikan är att man mer och mer funderar på var skribenten själv tänker fortsätta sin karriär, efter att ha satt ribban på det här sättet...
Tack J! Jag får se varthän det bär, men det är klart att det ligger i farans riktning att byrålivet väntar även mig, (jag tror inte att byråsvängen endast utgör mörker). Och annars skribent kanske.
Jag kommer att söka jobb hos dig så snart du blir klar med ditt exjobb!
Det här var solklart den bästa analysen av vad som driver oss jurister som jag läst.
Du kommer gå mycket långt Tove och förhoppningsvis utan att själv hamna i prestationsfällan!
Riktigt bra skrivet! Träffsäker och knivskarp i din framföring! Du har verkligen träffat mitt i prick i den eviga debatten om stressade juridikstudenter som jagar AB... Förhoppningsvis lyssnar Mårten (och andra lärare, jurister och framförallt studenter) på dig! Snyggt!
Nja...inte riktigt. Du är en smart tjej med mycket bra synpunkter, men grejen är att det som driver de flesta är just pengar. Det du pratar om är ett "önskemål". Det vore kul om allt handlade just om prestation. Fråga domstolar hur de ser på saken; alltså de som varje dag lyssnar på okunniga jurister som i princip struntar i om de vinner eller förlorar, bara deras kostnadsräkning beviljas fullt ut.
Jag kan inte låta bli att återigen citera Rolf Höök som höll den första föreläsningen på juristlinjen för juridikstudenter för ca 10 år sedan: de som får flest Ab kan mest om juridiken, de som får flest Ba är bästa jurister och de som får flest B tjänar mycket pengar. Alltså, allt handlar om vilka värderingar man har + vilka mål man har. Vill jag bli den bästa processjuristen, eller vill jag att jurister skall hänvisa till mina åsikter i deras egen argumentation; vill jag bidra till samhällsutvecklingen, förändra världen eller vill jag ha ett hus på Rivieran samt lägenhet på Strandvägen...Utifrån målet väljer man också vägar att nå dit.
Egentligen är det strunt samma om du frågar mig. Om vi skall förändra folks värderingar så måste vi förändra allt. Problemet ligger i att de som vill driva utvecklingen framåt, inser väldigt snabbt hur svårt det kan bli att åstadkomma en förändring. Om vi tänker oss en frisk själ som verkligen vill att saker och ting skall bli "rätt"...man drivs av bra ideal, man har integritet som ombud, stark karaktär, vilja...och plötsligt inser man att allt handlar om bevisvärdering och andra styrmekanismer som har ingenting att göra med själva verkligheten och hur det egentligen "borde" vara, så blir man mer och mer uppgiven. Man slutar kämpa för ”rätt” sak och på vilken sida du står spelar mindre roll. Man ser att trots att man själv kämpar för samförståndslösningar, så finns det ombud på andra sidan som kämpar för att driva processer, bara för att kunna debitera mera. Man ser att de som utger sig för att vara beskyddare av utsatta i samhället, egentligen är duktiga entreprenörer som gömmer sig bakom "värderingar" som inte har någon förankring i verkligheten. Man ser att medan doktorander arbetar i 6 år för uselt lön så har vissa hunnit skaffa sig en Rolex, lite processerfarenhet samt trygg stol på en advokatbyrå. Ja, du...vad väljer du och varför?
Vad gäller prestation i sig, så tror jag inte att detta skall förknippas bara med jurister. De som verkligen drivs av detta är kanske de som väljer att läsa på Handelshögskolan. Vi jurister har en sak gemensamt oavsett hur vi väljer att nyttja vårt verktyg: vi gillar att argumentera, bevisa samt vara ombud för antigen en klient eller ett syfte, en tanke eller en idé.
Tack för din kommentar! Jag är inte säker på att jag fullt ut förstår allt du skriver, men jag menar inte att jag önskar att livet handlade om prestation istället för pengar. Jag tror däremot att ett enkelt sätt att MÄTA prestation är genom pengar. Men tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att jag har mest BA:n i mina betyg och hoppas därför att Rolf har rätt i sitt siande.
Tack Tove. Det var ren kärlek att "avslöja" dina betyg för oss stackars juriststudenter. Nu kan vi jämföra oss (våra betyg) med dig (dina betyg), och kanske känna oss lite bättre idag...
Mårten Schultz utmanar tanken att pengar skulle vara ett reellt mått på prestation och framgång inom juridiken. Tove Lindgren inspireras till att skriva denna krönika där andra värdemått än pengar förs fram. Frågan jag ställer mig då är; varför stryka medhårs?
Just för att Mårten Schultz inte stryker medhårs håller jag honom som en av de stora inspiratörerna inom juridiken idag. Den dag han slutar utmana status quo ska jag gladeligen påminna honom att fortsätta.
Min poäng är att OM målet är att få studenter att välja forskarbanan måste man locka med något annat än pengar, och då kan ett effektivt lockbete vara att prata om andra värden, till exempel intellektuellt självförverkligande. Eller nåt.
Men jag håller alla gånger med dig om att Mårten är en stor inspiratör (alldeles utmärkt handledare för mig i mitt uppsatsskrivande för närvarande) och jag håller även med om att pengar är ett högst reellt mått på prestation.
Om detta är vi överens. Jag tycker överhuvudtaget att det är alltför mycket fokus på pengar och yttre attribut som mått på prestation inom juridiken. Det behövs duktiga jurister i alla delar av samhället idag. Får du en braindrain hos myndigheter, på Universiteten och på mindre orter så riskerar resultatet att bli därefter. Jag har ingenting emot att duktiga advokater etc tjänar mycket pengar men få myndigheter kan idag matcha lönerna hos de mest framgångsrika byråerna. Myndigheter har lyckligtvis andra konkurrensfördelar men borde nog satsa mer resurser på kompetensutveckling och interna karriärvägar för att behålla spetskompetens. En duktig jurist kan vara guld värd i (nästan) vilken verksamhet som helst.
Bästa på länge! Klockrent :)
Rolig läsning! Och dessutom mitt i prick.
Hejja Hejja Tove! Bästa någonsin!
Hade dig som lärare på jiken och har då aldrig lärt mig så mycket på så kort tid.
Pratar man inspiratörer skall ditt namn definitivt stå högt upp och knuffas!
Vill dock inflika i debatten och säga att det inte alltid är vad en person säger som är det viktiga, utan hur det sägs (hur det levereras), och Tove har ett sätt att förmedla kunskap som går långt förbi pengar, over-achieving, osäkerhet. Vi pratar självförverkligande.
Tack
Bra skrivet =)
Upp till bevis nu!
Sedan finns det även de jurister som faktiskt brinner för juridiken & som tar sitt intresse till en högre nivå - de sorters jurister som vet att det finns mer än ett litet kontorsrum som överblickar Sergels Torg.
http://www.dagensjuridik.se/2011/05/det-svenska-misslyckandet
Så otroligt bra skrivet!!!!!
Själv tillhör jag en av de jurister som behövde "gå i väggen" för att ändra perspektiv!
Riktigt, riktigt klarsynt. Väl skrivet!
Denna eviga generalisering av juridikstudenter. Suck.
Ja jädrar vad bra, Tove!
Den här texten ska jag ta med till min terapeut.
Har just undrat över vad som förenar oss alla, och mig med er som är unga. Nickar igenkännande samtidigt som jag torkar av examensprestationens svettpärlor från min panna och drömmer om att sjunka ännu djupare i juridikens underbara värld.
Nu ligger mina studier några år tillbaka i tiden, men efter en snabb sökning på nätet är min slutsats att betygshetesn på juristlinjen är lika hård idag som då. Min tolkning är dock att prestationshetsen inte enbart kommer från studenten själv, utan är en hets som även påverkas av omvärldens krav. Under min studietid var juristlinjen en av de få med olika betygssteg, övriga utbildningar hade endast godkänd eller inte godkänd. Detta fortsatte sedan under notarietjänstgöringen, där det första jobbet för många jurister var förknippat med ett betygssystem. Av de studiekamrater som gått vidare till affärsjuridisk byrå förstår jag att (över)prestationskravet många gånger fortsätter att påverka livskvaliteten.
En sak jag reagerade på var urvalet av jurister i paneldebatten på introduktionsföreläsningen. Urvalet skapar nästan en nidbild av hur juristvärlden ser ut - alla arbetar i domstol eller i den privata sfären. Jurister från myndigheter och övrig offentlig sektor lyste med sin frånvaro. Hur många jurister arbetar inte på Skatteverket, Regeringskansliet eller Länsstyrelserna? Vill verkligen universitetet marknadsföra utbildningen så snävt för de blivande juristerna?
Oerhört bra och insiktsfullt skrivet. Dessutom skönt språk och roligt. Hoppas du kommer att skriva mer Tove, oberoende av vad du tänker ta dig för arbetsmässigt. Det berikade min kväll att läsa din krönika. Tack.
Tove, det där stycket var en fantastiskt bra prestation! Den prestationen definierar för ögonblicket vem Du är och jag förklarar härmed att Du duger för ögonblicket. Hoppas bara att Du är på det klara med att Du måste fortsätta att ligga i och prestera ännu bättre i framtiden, efter detta väntar vi oss mera. Just nu har Du emellertid rätt att känna dig tillräcklig fram till nästa måndag.
Pip pip!
http://www.shortcut.nu/artiklar/2539/Dalig-sjalvkansla-ger-jobb
Fortsatt läsning för den intresserade!
Otroligt bra skrivet och detta stämmer mycket väl! Ser gärna fler artiklar av det här slaget från den här krönikören.
Mycket välskriven satir! Men, kärnan av sanning svider längst inne i bröstet...
Givetvis härrör detta problem från att utbildningen är för lätt och betygstegen för få. Ja, utbildningen är för lätt. Ta dig till ett elituniversitet så ska du se.
Insecure over-achievers finns för att MVG har alltid varit för lätt, sen på juridiken är AB för lätt. För många får AB och det går inte att skilja dem åt med att ge vissa ännu högre betyg. Låt folk finna sin rätta nivå tidigt i livet - ta bort de låga "taken" på betyg så övertygar vi inte 20% av storstadsbon att dom är supergenier som klarar allt. För att sedan inte få AB i allt några år senare, och sen deppa om detta, och sen sjukförklara sig som over-achievers.
Bra skrivet Tove! Du har en skrivtalang och du kommer att bli en duktig jurist/advokat/forskare/domare/åklagare eller vad du nu själv väljer att bli. Även Mårten Schultz insatser är minst sagt strålande och för att inte säga vilken skrivtalang han har!! Jag tycker att alla är duktiga på sitt sätt och att var kvinna/man har sin plats där de kan utöva sin särskilda talang. Det finns dock en lite trist tadition hos vår yrkeskår, som består i att vi letar fel och brister och snabbt blir negativa istället för att vi försöker se positvit på de möjligheter som ändock ges. Att något positivt snabbt vänds till något negativt är ett oskick!! Att vi jurister arbetar mycket beror enligt mitt förmenande helt enkelt inte på något annat än att juridik är ett otroligt roligt arbetsfält och att jurister i alla dess former älskar sitt yrke. Det kommer alltid att finnas tillräckligt med kompetent personal inom juridikens alla arbetsområden. Ingen behöver vara orolig för det. Kollegor klanka inte ned på varandra!!!
Jag håller helt med Kristoffer - mkt bra Tove och fram med mer "kolleg-anda" för jurister...
Det är så skönt att läsa texter som denna. Jag är snart klar med juristlinjen, eller ja, snart och snart (ett år kvar) och jag har alltid upplevt precis det du beskriver och även misstänkt att andra också mäter sina prestationer på detta, kanske smått sjuka sätt, som jag gör (inte bara med sig själv utan också med andra studenter och vad man TROR att andra studenter presterar). Detta med att man mäter sig själv och sin duglighet som jurist (som människa?) med andra personer som man kanske inte ens känner eller vet något om mer än att de utstrålar en självkänsla som man tycker att man själv inte besitter (även om de kanske tänker samma sak) gör ju att fokus hamnar mer på resultat än på studierna i sig vilket, i alla fall i min mening hämmar själva inlärningen i sig.
Så ja, egentligen vill jag bara säga att det är skönt att veta att det inte bara är jag som uppfatta juristutbildningen på det här sättet.
Väldigt bra skriven artikel! Jag tror att jag nyss fick min diagnos ställd!
Klockrent! Kul och intressant läsning!
Klockrent! Kul och intressant läsning!
Mycket bra uttryckt! Däremot håller jag inte med om åsikten att man måste ha dålig självkänsla för att uppskatta en tuff utmaning, och därmed se tjusningen i att prestera något som man på förhand vet är svårt. Det finns något euforiskt i att uppnå svåra saker, som inte nödvändigtvis behöver kopplas samman med kass självkänsla! Men som sagt, fantastiskt bra text!! :)
Det skulle ju med tämligen enkla medel gå att minska den betygsstress som råder. Idag ses ett B som ett rent underkänt och ett BA som ett kvasibetyg. Många föredrar att missa en tenta med en poäng och få U för att göra om den istället för att klara sig. Några lösningsförslag:
- Använd endast U och G i betygssystemet. Höj G-gränsen till runt 65 % av poängen och på så vis garanteras att alla som klarar utbildningen faktiskt är fullgoda jurister. Sedan kan personlighet och extrameriter få agera skiljelinjer.
- Ta bort möjligheten till blankning. Huvudtenta kan ge AB som max. Omtenta BA, och klarar man inte omtentan, tja då förtjänar man väl inte mer än ett B. Varför ska man premiera någon som klarar en tenta först på tredje eller fjärde försöket eller som inte hanterar utbildningen på utsatt tid? Resursslöseri och det indikerar också på att personen inte kan leverera toppresultat under den tid som är utstakad. Är man dödligt sjuk eller ens mor just gott bort. Fine, laga förfall.
- Satsa mer på praktik. En termins praktik som ger ett omdöme skulle säkerligen kunna visa den reella lämpligheten ute på en arbetsplats och skulle bidra med värdefull praktisk erfarenhet.
- Motsatsen. Utöka betygssystemet till fem steg. Juristlinjen urskiljer sig ändå från övriga utbildningar. Idag kan en poäng göra skillnaden mellan ett BA och ett AB, som i sin tur kan göra skillnaden mellan en tingsnotarietjänst eller jobbet på drömbyrån eller hamna på Försäkringskassan (inget ont om kassan, bara en personlig värdering).
Möjligheten till blankning och ett bredare betygssystem än övriga utbildningar (som tillämpar U, G och VG) har i kombination medfört mycket av den hets som finns. När vissa blankar för att säkra ett toppbetyg sätter det press på alla andra också matcha.
Jag har bloggat om det papperslösa jordbrukssamhället och då kommenterat denna lysande krönika. Se:
http://advokatarrhed.se/business/det-papperslosa-jordbruket-ett-renassan...
Skriv ny kommentar