Skip to content

Vilka signaler sänder HD till polis och åklagare?

Gärningsmannen förs ut efter förhandling i Högsta domstolen

Högsta domstolens avgörande i ett mål där ett mord kunnat klaras upp först efter en långtgående bevisprovokation kan uppfattas som en möjlighet att ta till långtgående åtgärder i trängda utredningslägen. Risken är att den grundläggande rätten att tiga urholkas. Det menar Sven-Erik Alhem, samhällsdebattör och tidigare överåklagare.

Hur rättvis är Högsta domstolens nyligen meddelade dom i mål B 2150-11 gällande mord? Frågan i målet har gällt betydelsen av att den tilltalade vid en bevisprovokation som bedömts ha hotfulla inslag lämnat uppgifter som varit negativa för honom själv.

Den tilltalade (CV) hade under lång tid varit misstänkt för att ha tagit en kvinna (MJ), som hade åkt för att besöka honom och därefter varit försvunnen, av daga. Förundersökningen hade emellertid länge varit resultatlös och tidvis också nedlagd. Först sedan bevisprovokationen påtagligt förändrat bevisläget och kroppen efter MJ därigenom återfunnits har förundersökningen kunnat slutföras och åtal väckas, vilket därefter lett till fällande domar för mord i samtliga instanser.

Begreppet "rättvis" är som bekant inte alldeles enkelt att definiera. Det kan stå för ett materiellt riktigt domslut med den begränsning som följer av bevisnivån "bortom rimligt tvivel".

Rättvisebegreppet i denna artikel ska ses i förhållande till den viktiga artikel 6 i Europakonventionen om rätten för den som blir anklagad för brott till en rättvis rättegång. Flera för den misstänkte eller tilltalade (i fortsättningen används den misstänkte som gemensam benämning) synnerligen betydelsefulla principer för hur brottmålsförfarandet ska gå till har utbildats i praxis när det gäller att praktiskt tillämpa artikel 6. Bland principerna kan nämnas att parterna ska vara likställda i processen och att åklagarsidan inte får gynnas framför försvaret. Den misstänkte ges också en ovillkorlig rätt att förhålla sig helt passiv genom förfarandet och att tiga. Som bekant är det av synnerlig betydelse för en rättvis rättegång att förundersökningen varit rättvis i enlighet med förutsättningarna enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Den misstänktes rätt att tiga förutsätts aldrig kunna kränkas genom att en polisman i egenskap av förhörsledare tvingar fram uppgifter genom någon form av hot om brottslig gärning, där hotet är ägnat att hos den hörde framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person. Enligt min mening gör det ingen skillnad om motsvarande uppgifter tvingas fram genom en hotfull bevisprovokation. När det gäller den misstänktes rättigheter enligt artikel 6 går det inte att gå förbi artikel 3, i vilken det absoluta och självklara förbudet mot tortyr avhandlas.

Det torde råda samstämmig uppfattning om att det genom tortyr eller hot om tortyr under ett förhör går att förmå i princip alla människor att säga vad som helst, särskilt som tortyren alltid kan skärpas om förhörsledaren funnit detta vara erforderligt. Därför råder totalförbud att använda tortyr i någon form. Som jag ser det kan gränsen mellan ett allvarligt polisiärt hot och tortyr ibland vara hårfin. Det är lätt att förstå att det finns ett betydande samhällstryck för att en lagföring ska möjliggöras och den skyldige ska straffas, när ett brott är riktigt allvarligt, antingen i ett enskilt sammanhang eller – än värre – i organiserad form. I ett sådant läge kan polis och åklagare frestas att tänja på gränserna för vad lagen ger dem möjlighet att genomföra med bibehållen rättssäkerhet sett från den misstänktes sida. I extrema fall finns också en risk att beaktandet av sistnämnda intressesfär helt nonchaleras (jfr delar av den omfattande Palmeutredningen).

Den nu aktuella HD-domen gäller, som nämnts, ett synnerligen allvarligt brott, där polis och åklagare haft mycket starka skäl att nå resultat i den under lång tid svajiga utredningen. Att en bevisprovokation därför har aktualiserats känns mot bakgrund därav naturlig vid en tidpunkt där andra utredningsåtgärder har bedömts vara uttömda. När jag tagit del av HD-domen och de bakomliggande domarna från tingsrätt och hovrätt har jag funnit några frågor som är värda att diskutera. Rättssäkerheten i vid bemärkelse och rätten till en rättvis rättegång är nämligen begrepp som aldrig är självklara. Debatten måste med nödvändighet tillåtas ifrågasätta också vad vår högsta instans kommit fram till och vad ett HD-avgörande kan få för rättsliga konsekvenser. Vad har då den i målet aktuella bevisprovokationen inneburit och lett till? Den formella och administrativa handläggningen lämnar jag åt sidan. De relevanta sakliga förhållandena kan beskrivas på följande sätt.

En polisman (Mike) har gjort sig till vän med CV och har låtit CV förstå att Mike varit medlem i en kriminell organisation. CV hade uppfattat att det gällde Hells Angels eller liknande. Mike hade klargjort för CV att kroppen efter MJ måste återfinnas, eftersom annars en livförsäkring efter henne inte skulle utfalla och grupperingar som kunnat uppfattas som kriminella och som kom från det gamla östblocket hade gjort anspråk på ersättningen.

Förutom att Mike hade utlovat 75.000 kronor till CV om han berättade vad han visste, hade han förklarat för CV att – om så inte skedde – skulle "ryssar och tetjener komma till Motala och "röja". "Dom håller på med sånt och du vet ju vad dom kan" och liknande uttryck hade Mike också använt. Särskilt allvarligt måste hotet ha framstått för CV, sedan polisen förstärkt vad som uttalats genom att "öka trycket" och låtit tre andra polismän, en föregiven "ryss" tillsammans med två följeslagare uppsöka CV utanför hans hem, där de uppmanat honom att kontakta Mike.

Hovrätten har för sin del slagit fast att det står klart att helt avgörande för
att CV kommit att lämna uppgifter om MJ:s död varit att han uppfattat det som att han stått under ett tämligen akut hot om att utsättas för ospecificerade brottsliga gärningar från en rysk maffialiknande gruppering. HD har konstaterat att polisen skapat en påtagligt hotfull situation för CV, vilket enligt HD inger betänkligheter. CV har av rädsla förmåtts lämna uppgifter som starkt talat till hans nackdel. Men, har HD funnit, den hotfulla situationen kan dock inte "hänföras till det
allvarligare slaget"(!). Jag bedömer för egen del ett sådant framfört hot som såväl allvarligt som akut i det läge CV befunnit sig. Att det varit otillbörligt är självklart. I sammanhanget förtjänar påpekas att HD i domskälen angett vad som anses vara kännetecknande för en provokation, nämligen att polisen genom sina handlingar lockar eller utmanar någon till en handling eller ett uttalande som kan vara besvärande eller på annat sätt negativt för den personen eller någon i personens närhet.

Enligt min mening är steget inte obetydligt från lockelse eller utmaning till ett hot, där rekvisiten enligt 4 kap 5 § brottsbalken är uppfyllda. HD har naturligtvis också behandlat frågan om den fria bevisprövningen och vad den innebär i nu förevarande sammanhang. Så mycket står klart att HD – som jag uppfattat domen – kanske skulle ha funnit hela rättegången ha varit orättvis om tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (således ett åsidosättande av artikel 3) hade använts för att skaffa fram bevisning. Skillnaden mellan min syn på de otillbörliga åtgärder innefattande allvarliga hot som förekommit i det nu aktuella målet och HD:s bedömning att hoten varit av mindre allvarligt slag är naturligtvis betydelsefull om än inte avgörande för om det är möjligt att döma till straffansvar. Där är det helhetssynen och styrkan av den övriga bevisningen som är av central betydelse.

Jag har således bedömt vad som förevarit under provokationen som en direkt olaga hot-situation, vilken varit ägnad att hos CV framkalla allvarlig fruktan för sin säkerhet till person om han inte gick med på vad Mike begärde. CV har av polisen under den genomförda bevisprovokationen utsatts för såväl löften om ekonomiska förmåner som – än värre i sammanhanget - olaga hot. Hotelserna har medfört att CV blivit så rädd för sin säkerhet till person att han genom polisens agerande förmåtts lämna uppgifter han dittills – på laglig grund helt i enlighet med de rättigheter han varit garanterade i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen om en rättvis rättegång – hade vägrat lämna.

Genom provokationen har annan bevisning möjliggjorts, som starkt talar emot CV. Främst gäller det vad som kommit fram genom den rättsmedicinska utredningen av MJ:s återfunna kropp. Det förhållandet att CV i samband med bevisprovokationen tagit på sig ansvaret för MJ:s död (något som han senare tagit tillbaka) har HD helt korrekt tillmätt ett mycket lågt bevisvärde.

CV har alltså i alla instanserna dömts för mordet. Helt avgörande har varit att MJ:s kropp efter provokation kunnat återfinnas nedgrävd i en gödselstack nära CV:s dåvarande bostad, vilken plats pekats ut av honom som en följd av hotelserna från polisens sida. Tingsrätten har bestämt påföljden till fängelse tio år. Hovrätten har satt ned fängelsetiden till sju år under beaktande av att CV:s rätt till en rättvis rättegång blivit kränkt, men inte oåterkalleligen undergrävd, till följd av den polisprovokation han utsatts för. HD har konstaterat att polisen skapat en påtagligt hotfull situation för CV, vilket enligt HD inger betänkligheter. Sammantaget har de åtgärder som CV utsatts för under provokationen varit ägnade att förmå CV att av rädsla lämnauppgifter som starkt talat till hans nackdel. Pressen har HD funnit vara otillbörlig. Men "den hotfulla situationen som sammantaget har skapats genom provokationen" har alltså inte av HD hänförts "till det allvarligare slaget".

I motsats till HD anser jag att hotet mot CV – inte minst genom det utdragna och förhållandevis kvalificerade sammanhang med tydliga antydningar om agerande av kriminella grupperingar, där det bakomliggande allvaret inte kunnat missuppfattas av CV – varit av mycket allvarligt slag.

En naturlig frågeställning blir med utgångspunkt i HD-domen: Kan brottsbekämpande myndigheter framöver tillåta sig begå brott i samband med genomförande av provokativa åtgärder vid misstanke om allvarlig brottslighet i syfte att nå resultat, när andra utredningsåtgärder har ansetts vara uttömda, så länge den misstänktes rätt till en rättvis rättegång inte därigenom oåterkalleligen undergrävs?

Bedöms svaret vara jakande, torde det ge goda möjligheter att väsentligt öka förutsättningarna att höja lagföringsprocenten när det gäller ouppklarade mordfall, där det föreligger en skälig misstanke mot en bestämd person och där utredningen har gått i stå därför att kroppen inte kunnat återfinnas. Jag är ense med HD om att - som jag uppfattat HD - det inte primärt är domstolens uppgift att annat än indirekt bedöma de åtgärder polis och åklagare vidtagit under förundersökningen. Det är domstolens uppgift att avgöra om åtgärderna bör påverka bedömningen i brottmålet. I den uppgiften måste emellertid vägas in hur bevisningen har införskaffats. Den indirekta och viktiga betydelsen av HD:s avgörande är, som jag ser den, att polis och åklagare kan uppfatta domen som en möjlighet att – åtminstone i ett trängt utredningsläge – ta till långtgående provokativa åtgärder t.ex. för att genom en hotfull provokation söka tvinga fram platsen där kroppen efter en förmodat mördad person kan återfinnas.

Provokationen blir i ett sådant läge inte ett medel för att locka eller utmana fram bevisning utan längre gående genom användande av ett allvarligt hot. Då finns det – såvitt gäller allvarliga brott - på ett mer allmänt plan en risk för att den grundläggande rätten urholkas för den misstänkte att välja att tiga enligt den praxis som utbildats med artikel 6 som grund. En annan fråga som aktualiseras som en följdverkan av HD:s dom är om artikel 6 ger ett starkare skydd avseende de centrala rättigheterna för den som är misstänkt för brott av mindre allvarligt slag än för den som misstänks för ett så grovt brott att provokativa åtgärder kan sättas in i syfte att få fram bevisning.

Bevisprovokation kan inte genomföras annat än vid allvarlig brottslighet. Det är inte realistiskt att hot skulle framföras under polisförhör med syfte att skrämma en misstänkt tjuv att avslöja var denne gömt stöldgods. Den misstänktes rättigheter enligt artikel 6 torde därför vara i högre grad tillförsäkrade den mot vilken en mindre allvarlig brottsmisstanke riktas, där bevisprovokation inte kan komma i fråga. Samtidigt är den som misstänks för ett allvarligare brott i större behov av att de tillförsäkrade rättssäkerhetsgarantierna enligt artikel 6 är verkningsfulla också i praktiken.

Förhoppningsvis leder vad som uttalats i HD-domen om att den "omständigheten att polisen har skapat en påtagligt hotfull situation för CV" och att "en sådan press att lämna negativa uppgifter om sig själv måste anses otillbörlig" till eftertanke hos polis och åklagare när det gäller framtida förundersökningar, där bevisprovokativa åtgärder övervägs. Artikel 6 – liksom självfallet artikel 3 – i Europakonventionen berör nämligen i hög grad åklagaretiken. Därtill kommer att olaga hot är straffbart.


Sven-Erik Alhem
Tidigare överåklagare, nu samhällsdebattör och förbundsordförande i Brottsofferjourernas Riksförbund

Texten är en expertkommentar från Blendow Lexnova

Bild: Fredrik Olsson

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt