Professor: "På gränsen för vad en domstol kan göra"
I september ändrade HD den praxis rörande uppsåtsbedömningar vid självförvållat rus som gällt i närmare 40 år. Till grund för avgörandet ligger bland annat kriminalpolitiska överväganden.
1973 fann Högsta domstolen att det var möjligt att, i fall då gärningsmannen berusat sig själv, göra undantag från skuldprincipen och i vissa fall frångå kravet på uppsåt.
I det omdiskuterade avgörandet från den 16 september i år dömdes den tilltalade för grov misshandel trots att hans gärning i lagens mening var att betrakta som försök till dråp. Detta då mannen på grund av sin kraftiga berusning inte kunde anses ha uppsåt.
Domskälen innehåller bland annat kriminalpolitiska överväganden. HD uttalar att undantaget från skuldprincipen motiverats inte bara av intresset att förebygga brott som begås under berusning utan också att motverka berusning som sådan, samt att det inte längre är motiverat att upprätthålla den särskilda ordningen.
"En klar kriminalpolitisk kursförändring har senare skett. Fokuseringen på preventionsintressena har fått ge vika som grund för beslutsfattandet i enskilda fall medan istället rättsstatliga intressen som legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet har betonats starkare", skriver HD.
Domstolen uttalar också att det kan "förefalla märkligt" att frågan om behandlingen av självförvållat rus inte blivit föremål för någon egentlig prövning efter 1973 års avgörande.
- Man kan skulle kunna hävda att det här ligger på gränsen för vad en domstol kan göra, säger Petter Asp, professor i straffrätt vid Stockholms universitet.
- Samtidigt kan man säga att det HD gör är att tolka en bestämmelse på ett annat sätt mot bakgrund av förändringar som har skett i rättssystemet – till exempel påföljdsreformen och inkorporerandet av Europakonventionen. Sammantaget menar jag att detta får anses ligga inom ramen för vad en ansvarsfull högsta domstol ska ägna sig åt.
På tisdagen riktade professorerna emeriti Suzanne Wennberg och Madeleine Leijonhufvud skarp kritik mot domen i en debattartikel i SvD:
"Åtal för en mängd gärningar, som hittills kunnat bestraffas, kommer inte längre att kunna leda till fällande domar ... De dömande justitieråden sopar med ett penndrag bort en grundregel i svensk straffrätt”.
Petter Asp håller inte med:
- I grunden handlar det här om att Högsta domstolen slår fast att den tolkning av bestämmelsen som hittills har gjorts, står i strid med en av våra viktigaste grundprinciper, skuldprincipen.
Petter Asp ser inte heller att domen kommer att leda till några dramatiska förändringar:
- Teoretiskt är det förstås en helomvändning, men i praktiken har jag svårt att se att det kommer att påverka i någon större utsträckning. I de allra flesta fall då en berusad person begår brott, har denne också uppsåt. I de undantagsfall där så inte är fallet är det rimligt att man inte heller döms för ett uppsåtligt brott, då får reglerna om vårdslöshet träda in.
Dagens Juridik har förgäves sökt justitieråden för en kommentar. Göran Lambertz säger dock till Svenska Dagbladet att han avstår från att bemöta kritiken.
– I HD försvarar vi normalt inte våra domar. Vi ska inte dribbla in oss i diskussioner. Så jag får nog hålla mig, även om det kliar lite i fingrarna.
Alexandra Brundin Urisman
Fredrik Olsson
Bild: Kerstin Carlsson / Scanpix
12 comments
Delar till fullo Petter Asps uttalande. HD:s dom är ett steg framåt. Den tydliggör det självklara att uppsåtet ska spegla vad gärningsmannen insåg vid tidpunkten för gärningen.
I grunden tycker jag att det är sunt att HD försöker upprätthålla skuldprincipen. (Inte sällan får man dessvärre annars intryck att domstolar infört ett i praktiken strikt ansvar för brott.)
Likgiltighetsuppsåtet är en rättsstatlig styggelse, eftersom det är ett kriminalpolitiskt trubbigt instrument som har den praktiska effekten att man egentligen efterger kravet på avsikt/insikt (medvetenhet). I förevarande fall prövar HD likgiltighetsuppsåtet på ett ansvarsfullt sätt.
Jag säger inte att det ska vara fritt fram för folk att kunna åberopa berusning som ansvarsfrihetsgrund, och det gör inte HD heller. Däremot ska även berusade personers uppsåt bedömas, för även berusade är medvetna om vad de gör om än under bristande omdöme och under frånvaro av nykterhet.
Förstår inte varför debatten uppstår nu. Domen meddelades den 16 september. Det har gått en och en halv månad! Har debattörerna suttit och sovit?
Att ha berusat sig så kraftigt att omdömet sätts ur spel och diverse felaktiga handlingar
kan praktiseras är väl uppsåt nog.
I artikeln och även i andra media hänvisas till "1973 års avgörande". Vad gick egentligen det ut på? För dem av oss som inte själva är juridiskt skolade vore det intressant om Dagens Juridik kunde göra det beslutet tillgängligt så man kan jämföra.
Eftersom NJA-fallen från före 1981 år upphovsrättsligt skyddade kan Dagens Juridik inte göra fallet tillgängligt. Jag tror Norstedts Juridik äger rättigheterna men även vissa andra betaltjänster har licenser. Så rättsfallen från före 1981 behöver du en betaltjänst för att komma åt.
Går det? Trodde inte man kunde skydda allmänna handlingar på annat sätt än OSL.
Själva domarna är ju allmäna handlingar och går säkert att beställa från Högsta domstolens arkiv, men referaten i Nytt juridiskt arkiv (http://sv.wikipedia.org/wiki/Nytt_juridiskt_arkiv) har givits ut av Norstedt varför de ha rättigheterna till de referaten (vilket inte är samma sak som domarna). Referaten är med andra ord inte allmänna handlingar. Sedan 1981 publicerar domstolsverket referaten själva varför såväl domar som referat från 1981 går att beställa/ladda ner. (http://www.domstol.se/Ladda-ner--bestall/Vagledande-avgoranden/)
I avgörandet från den 16 september konstaterar Högsta domstolen att bestämmelsen om självförvållat rus varit föremål för olika tolkningar - i förarbetena gavs uttryck för att kravet på uppsåt eller oaktsamhet i viss mån skulle efterges vid självförvållat rus, men enligt straffrättsprofessorn Ivar Strahl skulle bestämmelsen uppfattas som en erinran om att rus inte utesluter uppsåt.
"I NJA 1973 s 590 kom Högsta domstolen emellertid fram till att det inte fanns tillräckliga skäl för att tillämpa bestämmelsen i enlighet med den senare uppfattningen med beaktande av att den i förarbetena framförda uppfattningen, om än inte invändningsfri, inte hade varit föremål för några anmärkningar i lagstiftningsärendet och också var väl förenlig med bestämmelsens ordalydelse".
Och:
"Även om man godtar 1973 års avgörande som ett uttryck för gällande rätt är det i flera olika hänseenden oklart på vilket sätt som självförvållat rus skulle beaktas vid bedömningen av straffansvar (jfr Petter Asp m.fl., a.a., s. 382 ff.). Den ståndpunkt som Högsta domstolen intog medför tillämpningsproblem, bl.a. i fall som det nu aktuella. En förutsättning för att dessa tillämpningsproblem ska aktualiseras är dock ett positivt svar på den mer generella frågan om det fortfarande finns skäl att upprätthålla den genom 1973 års avgörande etablerade uppfattningen att kravet på uppsåt (eller oaktsamhet) i viss mån ska efterges vid självförvållat rus."
I grund och botten är väl inte avgörandet dramatiskt. Berusning har inte tidigare automatiskt lett till att domstolarna avstår från att göra en uppsåtsbedömning. Den som t.ex. kör bil berusad och kör på och dödar en fotgängare döms normalt inte för mord eller dråp utan för vållande till annans död.
Ännu en gång förpestas allmänhenten av irrläror från div. artiklar. Ett gott råd till Er alla som skall skriva om rättsfall: LÄS DOMEN INNAN NI SKRIVER OM DEN. Ovan påstås felaktigt att "I det omdiskuterade avgörandet från den 16 september i år dömdes den tilltalade för grov misshandel trots att hans gärning i lagens mening var att betrakta som försök till dråp. Detta då mannen på grund av sin kraftiga berusning inte kunde anses ha uppsåt". Det är inte på grund av den tilltalades berusning som han döms för misshandel, utan för att HD efter beaktande av omständigheterna; såsom skador, att den tilltalade var klart större och kraftigare än målsägandena, att målsägandena inte gjorde något egentligt motstånd, att den tilltalade inte försökte hindra eller förfölja målsägandena när de flydde, hur angreppet utfördes osv. ansett att det inte fanns stöd för att gärningsmannen skulle handlat i avsikt att beröva målsägandena livet. Detta kommer HD fram till före det att diskussionen om självförvållat rus inleds. När det gäller självförvållat rus säger man egentligen "bara" att en sedvalning uppsåtsbedömning skall göras även i de fall förövaren har varit berusad/drogad. Något som som alla vettiga jurister borde tycka vara självklart. Lika lag för alla; inte skulle vi väl kunna döman berusade på ett annat sätt i brottmål bara för att de är berusade. Att man bara skulle kunna hävda att man varit berusad och på så sätt kunna ungå att bli bestraffad, som vissa märkliga professorer påstår, framgår överhuvudtaget inte av domen.
I grund och botten handlar detta inte om skuld eller inte(skuldprincipen). Frågan är om vi moraliskt sett kan låta personer som gör saker under berusning vara utan ansvar för vad den gjort. Praktiskt är det en stor skillnad. Vi har en brottsbalksbestämmelse som säger att vi ska se berusning som en försvårande omständighet. Särskilt under frivillig påverkan har personen haft för avsikt att åsidosätta sitt sinne(bli berusad). Således har den haft uppsåt till allt som denne kan företa eller företar under sin berusning. Det måste då enligt min mening vara det att uppsåtet måste anses grunda sig på själva avsikten till berusning. Det vore orimligt att låta saken vara annorlunda då många lagöverträdare har varit kända för att berusa sig med dels alkohol men även narkotika för att göra sig avtrubbade inför sin brottslighet. Att senare skylla på att man inte hade avsikt för vad man gjorde (man bör ju som minst haft ett insiktsuppsåt om inte likgiltighetsuppsåt). Att låta misshandla någon under berusning bör anses vara än farligare än att låta göra så när man är vid sitt fulla sinne då man bör kunna se effekten av sitt handlande tydligare än under den likgiltiga avtrubbning en berusning ger. Annars bör vi kunna låta berusade doktorer operera inom sjukvården också(och för berusningen och avtrubbningen det ger finns det ju ett direkt uppsåt). Ska man gå fri för att man inte känner sig skyldig till vad man gjort på fyllan? Skickar det inte fel signaler att låta ansvaret falla?
Skriv ny kommentar