Skip to content

Öppenhet: från demokratiskt värde till hot

Av Anders R Olsson

Anders R Olsson diskuterar i två artiklar den oundvikliga men sällan diskuterade spänningen mellan två demokratiska ideal: det öppna samhällets och integritetsskyddets. Politiker från båda blocken lovar att lagstiftningsvägen realisera båda, men undviker att förklara hur. Bortser man från vad de säger och fokuserar på vad de gör blir det också uppenbart att det är öppenhetsidealet som hela tiden får vika.

Synen på personlig integritet har förändrats i åtminstone två viktiga avseenden, hävdar Olsson. I en första artikel belyser han det worst-case-tänkande som nu präglar debatter om integritetsskydd - och vilka konsekvenser det får. I den andra diskuterar han vilka möjligheter det faktiskt finns att kartlägga enskilda individer och därmed, ytterst, att skada dem.

 

Öppenhet: från demokratiskt värde till hot

 ”Datainspektionen inleder omfattande granskning av kommuner” heter det i ett pressmeddelande från myndigheten i oktober 2011. Det vidarebefordras, i stort sett ordagrant, på nyhetsplats i åtskilliga tidningar.

Inspektionen har konstaterat att allt fler kommuner publicerar hela eller delar av diarier, protokoll och möteshandlingar på sina webbplatser. ”Det finns en risk att dokumenten som publiceras på Internet innehåller onödigt mycket personuppgifter” säger projektledaren på Datainspektionen.

Inspektionen må ha de bästa avsikter, men faktum är att den ända sedan mitten av 1990-talet har kämpat mot att offentliga allmänna handlingar läggs ut på nätet. 2011 oroar den sig inte för att sekretessbelagda personuppgifter sprids den vägen, det tror ingen, utan att ”onödigt mycket” personuppgifter gör det.

På pappershanteringens tid betraktades den ”manuella tröskel” som hindrade de flesta människor från att verkligen utnyttja offentlighetsprincipen som beklaglig men oundviklig. Medborgaren som ville bevaka en myndighets arbete eller ta del av större mängder av dess information måste ju infinna sig i lokalerna och på plats begära fram allmänna handlingar. Det uteslöt i praktiken de flesta medborgare därför att de var upptagna med arbete de tider myndigheten hade öppet och/eller bodde för långt bort. Ingen hävdade annat än att tröskeln var olycklig.

Med genombrottet för Internet blev den plötsligt populär. Inte bara Datainspektionen utan ledande politiker började lägga ut texten om detta värdefulla praktiska hinder för att realisera öppenhet. Allmänna handlingar rymmer ju ofta personuppgifter. Att handskas med sådana associerades plötsligt, som vore det självklart, till "otillbörliga syften”. Tröskeln hindrade människor från att snoka i varandras privatliv.

När Jan Björklund höll sitt installationstal som fp-ledare 2007 sade han bl a:

När liberalen Anders Chydenius på 1700-talet formulerade offentlighetsprincipen, som än idag är en hörnstolpe för den svenska öppenheten, så var hans grundtanke att medborgare och medier ska kunna hålla koll på makthavarna. Men han förutsåg inte att om statens olika myndigheter samlar in än den ena och än den andra uppgiften om vanliga människor, lägger upp detta i dataregister, så innebär det att vi alla genom några klickningar på nätet kan ta reda på allt om vår granne, deras ekonomi, deras bakgrund, hans skolbetyg, hans hälsotillstånd. Är detta rimligt?

Påståendena om hur många personuppgifter som är allmänt tillgängliga (med eller utan klickningar) är befängda, och verklighetsbeskrivningen typisk för flertalet av våra ledande politiker. När den tekniska utvecklingen i form av Internet har gjort det möjligt att realisera de värden som traditionellt förknippas med offentlighetsprincipen – rättssäkerhet, effektivitet i förvaltningen, allmän tillgänglighet för de väldiga mängder samhällsinformation som myndigheter förfogar över – har realiserandet alltså mött ett kraftfullt motstånd.

Vad beror det på?

Åtminstone två faktorer, två tydliga förskjutningar på idéplanet, är värda uppmärksamhet. Viktigast är kanske det nya sättet att närma sig och diskutera personlig integritet. (Det ska diskuteras i nästa artikel.) En annan viktig faktor är det alltmer utbredda worst-case-tänkandet.

Det tycks ha växt fram i symbios med nyhetsmedia. Journalisterna själva älskar ju worst-case-scenarios - de engagerar, kittlar, drar till sig publik. Den intresserade rekommenderas att närmare studera nyhetsinslagen i tidningar, radio och TV och räkna hur ofta journalister söker svaret på frågan ”Vad är det värsta som kan hända?”.

När Datainspektionens chef Göran Gräslund opponerar sig mot Internettjänster som Hitta.se och Googles street-view (med foton av väldigt många adresser/fastigheter i väldigt många tätorter) hänvisar han till att

Det borde (…) finnas en förståelse för att det kan uppfattas som kränkande att bli fotograferad naken inne på sin tomt eller när man ses gå ut från en psykiatrisk klinik eller härbärge och att bilderna sedan görs tillgängliga via en karttjänst på Internet.” (Medievärlden 2010-02-19)

Hur många människor, måste man fråga sig, går obekymrade nakna på sin tomt, synliga från gatan, men känner sig kränkta av att bli fotograferade i den situationen? (Och är det då inte rimligt att säga till dem att de har sig själva att skylla?)

Psykiatrisk klinik? Härbärge? Sådana institutioner brukar inte ha skyltar – läsbara på längre håll - vid entréerna som klargör vad som försiggår i lokalerna. Hur stor är sannolikheten för att 1) en person X går ut genom klinikens/härbärgets dörr just i det ögonblick en bild tas av fastigheten, och 2) någon annan, Y, som snubblar över just denna bild på Internet vet att det innanför just denna dörr finns en psykiatrisk klinik eller ett härbärge och att 3) Y kan identifiera X men 4) inte känner till vederbörandes psykiska problem/hemlöshet? Sannolikheten är väl inte lika med noll men väldigt, väldigt nära.

Ska vi låta risker i den här storleksordningen och resonemang av det här slaget bestämma hur gränser dras för yttrande- och informationsfriheterna? Hur vi skiljer offentligt från hemligt?

I själva verket illustrerar denna diskussion det problematiska i att institutionalisera ett i och för sig viktigt intresse – integritetsskyddet – men inte det motstående, informationsfriheten. Vi har en myndighet, Datainspektionen, som för att fullgöra sitt dataskyddsuppdrag måste noggrant uppmärksamma och stödja varje argument för att information om människor ska sekretessbeläggas, gömmas undan eller raderas – men som inte har skyldighet att beakta värden som därmed riskeras. Vi har ingen myndighet med uppdraget att på samma ensidiga sätt bevaka och driva medborgarnas krav på yttrande- och informationsfrihet.

Inrättandet av en sådan institution föreslogs 2002 i en rapport från Rådet för Öppna Sverige, publicerad som Ds 2002:27. Det resulterade såvitt bekant inte i några politiska initiativ – varken från regering eller opposition.

Tanken bör inte släppas. Personlig integritet har fått en offentlig försvarare. I demokratins intresse borde yttrande- och informationsfriheten också få det.

Anders R Olsson

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt