"Ljuset kommer från öster denna höst"
Paulina Neuding om demokratibygge i Nordafrika efter den arabiska våren
Ljuset kommer från öster denna höst. Det sade Jan Axel Nordlander, tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem och ambassadör för mänskliga rättigheter, när vi möttes under ett panelsamtal inför Uppsalas juridikstudenter i onsdags. Tillsammans med honom i panelen var folkrättsprofessor Inger Österdahl vid Uppsala universitet, och Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan.
Själv var jag där för att moderera deras samtal om hur man bygger demokrati – och specifikt hur man bygger demokratier i Nordafrika efter den arabiska våren.
Den första, övergripande frågan är betydligt enklare att förhålla sig till än den andra; Man kan lämna verkligheten på marken och konstruera ideala konstitutioner, rättighetskataloger och institutioner. Inger Österdahl återvände exempelvis ett antal gånger till vikten av demokratiska konstitutioner i de arabiska länder som gjort sig av med sina diktatorer.
Men även när det gäller verkligheten på marken i Nordafrika kan en svensk folkrättsprofessor tillåta sig att drömma lite: Ove Bring talade om att Afrikanska unionen måste ta ansvar för demokratibygget i Nordafrika, vilket är att fästa stort hopp vid en organisation som för två år sedan leddes av Libyens Muammar Khaddafi, och som har stater som Kongo, Nigeria, Sudan och Zimbabwe – kort sagt några av världens värsta förbrytarregimer – bland sina medlemmar.
Hur går då demokratibygge till i länder med starka islamistiska rörelser? På den frågan svarade Jan Axel Nordlander att ”det är inte konstigare än att vi har kristdemokrater i Europa”, och fick medhåll av Inger Österdahl.
Det är ett vågat påstående.
Amerikanska PEW Research Center genomför sedan 2001 omfattande opinionsundersökningar världen över. Projektet, som leds av amerikanska före detta utrikesministern och statsvetenskapsprofessorn Madeleine Albright, kunde förra året konstatera följande om den folkliga opinionen i Egypten:
82 procent av egyptierna vill att straffet för otrohet ska vara stening.
77 procent vill se spöstraff och amputationer som straff för brott som stöld och rån.
84 procent vill ha dödsstraff för dem som konverterar från Islam.
54 procent vill ha könssegregerade arbetsplatser.
54 procent anser att självmordsbombningar kan vara befogade.
Det är åsikter som inte omedelbart för tankarna till europeiska kristdemokrater.
PEW:s undersökning säger något om virket i nybygget efter revolten i Egypten: Muslimska brödraskapet har visserligen mattat av hatretoriken något när man blivit bärare av den egyptiska revolutionen. Men om man tillämpar samma demokratibegrepp där som vi gör här finner man en solid och inflytelserik antidemokratisk opinion. Rasismen, främst i form av antisemitism, kvinnoförtrycket och stödet för kroppsbestraffning inom rättssystemet, påminner om att landet har en lång väg att vandra mot demokrati. Optimisterna pekar på det turkiska exemplet, men som Inger Österdahl konstaterade – den turkiska demokratin är inte mycket till förebild.
I Tunisien vann islamistpartiet Ennahda de första fria valen efter diktaturens fall. I Libyen gjorde övergångsledaren Mustafa Abdel Jalil i slutet av oktober klart att sharia blir utgångspunkt för ny lagstiftning. Och i Egypten har Muslimska brödraskapet trätt fram som revolutionens segrare.
Vad kan man hoppas på för konstitutioner där?
Paulina Neuding är jurist och chefredaktör för samhällsmagasinet Neo.
Bild: Andreas Strandberg
8 comments
Insiktsfullt skrivet av Neuding. Många svenska akademiker och "kännare" tycks leva i någon slags låtsasvärld inramad av skygglappar. Jag ifrågasätter inte Ove Brings juridiska kompetens, men jag menar att han och många med honom behöver ta ett steg ner från sina elfenbenstorn och se verkligheten för vad den är. Relativismen sitter dock så hårt inmurat i svenska hjärtan att det ibland känns naivt att hysa förhoppningar om att objektivism ska bli rådande. Radikala islamister har tack vare den arabiska våren stärkt sina positioner något oerhört. De berörda länderna löper nu risken att ha bytt ont mot värre. Jag hoppas dock att jag har fel.
Om kravet på en sekulär konstitutionalisering av demokratiska fri- och rättigheter relativiseras, med hjälp då t ex av gaggiga liknelser vad avser religionens roll i den moderna europeiska politiken, är denna vår förgäves. En diplomatisk optimism kan många gånger vara så väl klädsam som konstruktiv. Men den kan också bli senil.
Problemet är att alltför många för en diskussion kring demokratibegreppet som om det vore ett konkret fundament, utan töjbara ramar - men så är icke fallet - varken idag eller vid dess uppkomst. Den storm som svept bort den ena efter den andra diktatorn i Nordafrika, har nått sin kulmen och nu kvarstår ett hårt arbete för att städa upp och installera demokratiska institutioner med rättighetskataloger etc. Farhågan här i väst att det ska ske någon slags islamisering är tyvärr ett resultat av den islamofobi som spritt sig likt en löpeld efter den 11 september 2001. Faktum är dock att det nu kommer att hållas fria val (i Tunisien har de första valen redan hållits) i Nordafrika och förhoppningsvis faller fler diktatorer i mellanöstern under den tid som komma skall. Om nu folket väljer ett parti med islam som värdegrund är detta inget konstigt i sig om man vet lite om den arabiska delen av världen. Islam är en stor del av dessa samhällen och hur man än resonerar så kommer man inte ifrån att de styrande partierna kommer förmodligen att ha islam som värdegrund. Detta betyder dock inte att man sätter ett likhetstecken med radikal islamism. Det senare är något helt annat och det är osannolikt att radikala islamister kommer att få folkets stöd i dessa länder ( i det Tunisiska valet har dessa partier t.ex. uteslutits från deltagande).
Har Paula egentligen någon koll på hur det allmänna rättsmedvetandet ser ut i östeuropa?
Neuding har blivit väldigt selektiv i sina åsikter. Hon har exempelvis tidigare framfört att omskärelse av små pojkar är rätt, trots att det har sin grund i en religiös tro, men tycker att övriga kroppsliga ingrepp på människor mot deras vilja är fel. Frågan är hur demokratisk Neuding själv är när hon här i det närmaste fördömer fria val och opinioner för att dessa inte stämmer överens med hennes selektiva världsuppfattning.
En mycket intressant krönika av Paulina N. Det är också intressant att läsa kommentarerna att hennes reflektioner skulle bli mindre relevanta beroende på hennes egna påstådda åsikter i andra sammanhang. En omständighet som kan bero på brist på sakliga argument. En mer viktig omständighet som framkommer i kommenterarna är att demokratio enbart betyder majoritetsstyre och inte t ex respekt för minoriteter och andra religioner. Den argumentationen ligger mycket nära hur våra svenska "Sverige Demokrater" argumenterar. Jag kan slutligen efter att ha bott fyra år i regionen och årliga besök konstaterar att likställa europeiska kristdemokrater och s k politisk islam är som att påstå att SAPs socialism är den samma som bröderna Castros socialism
Det är anmärkningsvärt att man menar att respekten för minoriteter ska sättas över demo-kratin. Det är också intressant att det är våra värderingar som avgör huruvida demokrati har uppnåtts eller inte. Det förefaller som om vissa av oss ser demokratin som något som ska skyddas och bevaras beroende på om den stämmer överens om vad man själv anser är de-mokrati – och inte med vad folket röstat fram. Enligt min mening är den inställningen inte långt ifrån de tidigare regeringarnas politik, som bestod just av minoritetsintressen. Sekula-risering är alltid att föredra, men uppnås inte denna genom majoritetsval är det inte syno-nymt med att valen i sig är icke-demokratiska. Slutligen, är det min uppfattning att konse-kvens i argumentationen skapar trovärdighet, något som Neuding tyvärr misslyckas med.
Som politisk filosofi bygger demokrati på att alla medborgare har en serie grundläggande fri- och rättigheter. Eftersom majoritetens vilja inte per se innebär några garantier för dessa fri- och rättigheter är det en gängse utgångspunkt att inte sätta likhetstecken mellan demokrati och majoritetsstyre. Nazisterna kom till makten på 30-talet och avvecklade de demokratiska fri- och rättigheterna genom resultatet av allmänna val. Fler exempel på att majoritetsstyre och demokrati kan stå i direkt motsattsförhållande till varandra saknas förvisso inte. Men som sagt, närminnet hos de som välkomnar majoritetsstyre till länder utan fungerande värn för mänskliga fri- och rättigheter lämnar uppenbarligen förskräckande mycket att önska. I den nu aktuella delen av världen finns det inte ett enda exempel på att revolutioner av det slag som nyligen ägt rum lett till förstärkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Och alla tendenser hittills tyder på att den nuvarande politiska förändringen i revolutionsländerna är att likna vid den iranska efter 1979. Så det finns allt skäl till pessimism. Men desto mer till stöd för de krafter som inte är beredda att lämna över sina länder från en förtryckarregim till en annan. Dessa krafter är förtjänta av ett bättre utvecklat historiskt närminne och långt skarpare politiskt omdöme från de som idag i Sverige har förmånen att under konstitutionellt skydd ge dem sitt odelade och kompromisslösa stöd för ett absolut krav på oinskränkt demokratisk frihet.
Skriv ny kommentar