Varje år omhändertas ca 60 000 personer med stöd av Lag om omhändertagande av berusade personer mm (LOB).

I en statlig utredning från i år (SOU 2011:35) konstateras det att antalet omhändertagna varierar stort mellan olika polisdistrikt. I vissa distrikt görs praktiskt taget inga omhändertaganden medan det i andra distrikt görs upp till 15 sådana per 1 000 invånare och år.

Några förklaringar som getts till dessa skillnader är polistäthet, arbetsmetodik och inte minst olika tolkning av LOB. Med anledning av den senare förklaringen har åtskilligt skrivits om polisens ibland godtyckliga tillämpning av LOB. Artiklarna stannar ofta vid att någon anser sig ha blivit felaktigt behandlad och det är sällan som konkreta argument lyfts fram. Avsikten med denna artikel är att belysa hur vagt formulerade omhändertaganderekvisit i kombination med ett ineffektivt kontrollsystem kan resultera i bristande rättssäkerhet bortom lagstiftarens kännedom.

Låt oss ta ett exempel för att belysa grundproblematiken. En polispatrull stoppar och rapporterar två väninnor vilka färdas på samma cykel. Kvinnorna har tidigare under kvällen druckit två glas vin var, varför man kan förnimma en alkoholdoft och konstatera aningens rosiga kinder. Den ena kvinnan upprörs över böterna och frågar polismännen om de inte har bättre saker att göra, något som efter en längre ordväxling resulterar i att hon medtas till polisstationen för tillnyktring. Efter att en polis, tillika förman prövat riktigheten i omhändertagandet låses kvinnan in i sex timmars tid innan hon sedermera släpps fri. Dagen därpå får kvinnan klart för sig att det inte finns möjlighet att få omhändertagandet prövat av domstol, något som gör henne upprörd då hon efter att ha gått till rättskällorna förstått att det inte varit lagligen grundat.

Hon vänder sig till justitieombudsmannen (JO) för att anföra besvär mot polisernas agerande och efter några månader kommer beslutet i ärendet, där det såsom i de flesta andra liknande fall står att läsa: ”Det finns anledning att framhålla att det är utomordentligt vanskligt att vid en granskning i efterhand avgöra om ett omhändertagande enligt LOB var korrekt eller inte”. Förutom det negativa beskedet från JO får kvinnan nu också klarhet i vilka rättsliga konsekvenser som drabbat henne. Hon får reda på att hon fått avslag på en sökt jaktvapenlicens med ovan händelse som motivering. Omhändertagandet har också i laga ordning anmälts till kommunens socialtjänst och till Transportstyrelsen i form av en belastning, något som gör kvinnan orolig eftersom hon tänkt börja övningsköra med sin son till sommaren. Samtidigt blir kvinnan varse att polisen saknar lagstöd för att identifiera de som omhändertas enligt LOB, vilket gör att ungefär en tiondel av alla omhändertagna förblir oidentifierade och att de därigenom undgår de rättsliga konsekvenserna.

Vid LOB:s tillkomst i mitten av 1970-talet avkriminaliserades fylleriet, något som gjorde att samhällssynen gick från ett straffande till en vårdande perspektiv. Genom lagen följer idag en befogenhet för polisen att omhänderta den som är så berusad att han eller hon inte kan ta hand om sig själv, utgör en fara för sig själv, eller en fara för annan. Som synes är rekvisiten vaga och odetaljerade, något som gjort att lagstiftaren genom förordning bemyndigat Rikspolisstyrelsen (RPS) att utarbeta föreskrifter för att vägleda rättstillämparna i hur lagen ska tillämpas i praktiken. Någon vägledning i detta avseende har RPS dock inte givit, varför rättstillämparna har att handla utifrån det som lagens förarbeten ger för handen. Förarbetena uttrycker på ett tydligt sätt att vårdaspekten, restriktivitet vid tillämpningen och att omtanken om den enskilde ska vara rådande. Frihetsberövande av detta slag får vidare endast ske om andra alternativ inte var möjliga. En förutsättning för att någon ska kunna omhändertas på grunden att denne inte kan ta hand om sig själv är att han är höggradigt berusad. Ett omhändertagande kan även ske om personen inte är höggradigt berusad, i de fall då denne antas komma att utgöra en fara för sig själv eller för andra personer. Ett exempel på detta som nämns är om personen kan antas utgöra en fara i trafiksammanhang. Detta förutsätter att det kan konstateras att personen till följd den påtagliga berusningen inte kan behärska sina kroppsrörelser på ett normalt sätt. Kraven på rättsfakta är således högt ställda och i syfte att garantera en korrekt lagtolkning finns övervakningssystem såväl inom som utom polisen. 

Forskning har visat att lagstiftarens intentioner inte alltid får avsedd effekt ute bland rättstillämparna då de i kontakten med andra kollegor skapar en autonom förståelse för hur exempelvis omhändertaganderekvisiten ska tolkas. I avhandling som tar sikte på polisiärt arbete kommenteras det faktum att kunskapsutvecklingen inom organisationen inte är uppbyggd på ett sätt som medför att polismännen utvecklas till reflekterande praktiker. En utbildare menar: ”Man kan säga att många poliser med femton års tjänst egentligen inte har femton års erfarenhet av polisyrket, utan ett års erfarenhet av polisyrket femton gånger”. Inavlad kunskapsöverföring sammantagen med att det i fallet med LOB handlar om subjektiva bedömningar av berusningsgraden bidrar till en överhängande risk att lagstiftarens vårdintentioner går förlorade. Som ett resultat av avsaknaden av anvisningar från Rikspolisstyrelsen om hur omhändertaganderekvisiten ska tolkas har den rättstillämpande polismannen att i lagstiftarens anda pröva varje fall utifrån en restriktiv och teleologisk tolkning av lagen. Lagstiftaren utgår från att maktutövningen sker i enlighet med givna intentioner och om så inte skulle vara fallet så utgår man från att övervakningssystemet slår larm.

Övervakningssystemet utgörs i huvudsak av att omhändertagandet prövas av en förman, som liksom den ingripande polismannen, också är polis. Vid lagens tillkomst ansågs denna ordning garantera den enskildes rättssäkerhet och det var också detta argument som låg till grund för att överklaganden i domstol inte ansågs nödvändiga. Vetenskapen av idag pekar ensidigt på att det inom polisen föreligger en stark kåranda och kollegialitet, varför man kan fråga sig hur dessa faktorer påverkar den enskildes möjligheter att få en objektiv överprövning av det initiala beslutet. I efterhand kan det vara svårt, eller rent av omöjligt att påvisa vilken berusningsnivå som förelegat, något som i förekommande fall gör att det kan vara svårt att bringa klarhet i vem som med stöd av lagens bokstav talar sanning. Majoriteten av de beslut som lämnar Justitieombudsmannens bord gör så med en standardmotivering enligt det inledande exemplet, varför man kan fråga sig hur effektiv denna form av övervakning egentligen är.

Mot bakgrund av ovan redovisade omständigheter kan man ställa sig frågan hur en lätt påstruken person som kvinnan i det inledande fallet kan vinna framgång i hävdandet av att rättstillämpningen varit felaktig. Hovrätten för Västra Sverige avgjorde nyligen frågan om huruvida omhändertaganderekvisiten varit uppfyllda i ett enskilt fall (mål nr B 1097-11). Den polis som stod åtalad för tjänstefel hävdade att han vid ingripandet känt en tydlig alkoholdoft och att den omhändertagne förutom att sätta sig till motvärn också skrikit okvädningsord och talat sluddrigt. Två av polismannens kollegor som biträtt vid ingripandet vittnade om det beskrivna händelseförloppet. Målsägarens berättelse stöddes av vänner och en arbetsgivare vilka vittnade om att han var helnykterist sedan 40 år tillbaka.

Två oberoende vittnen berättade vidare att de varken uppfattat mannen som stökig eller berusad. Vittnesutsagorna tillsammans med det faktum att mannen inte belagts med handfängsel i polisbilen tydde enligt rätten på att han inte var så berusad och aggressiv som polismännen påstått. Hovrätten fann avslutningsvis att ingen av de förutsättningar som krävs för ett omhändertagande enligt 1 § LOB var uppfyllda i det enskilda fallet. Den förman som varit ansvarig för beslutet att sätta in målsägaren i arresten bar enligt Hovrätten ett särskilt ansvar för det fortsatta omhändertagandet av denne. Rätten ansåg dock inte att den tilltalade polismannen kunde undgå ansvar för sina åtgärder dessförinnan, varför ett ansvar för tjänstefel skulle komma ifråga för alla befattningshavare vilka haft en uppgift som ingått som ett led i myndighetsutövningen.

 Sammanfattningsvis utgör kombinationen av att Rikspolisstyrelsen underlåtit att utfärda detaljerade föreskrifter tillsammans med svårigheterna i att kontrollera rättstillämpningen att polisen tillåts tolka och tillämpa LOB på ett sätt som inte överensstämmer med lagstiftarens intentioner. Resultatet är i förekommande fall ett otillbörligt maktmedel som vid utövande resulterar i långtgående och ej överklagbara rättsliga konsekvenser (för den som uppger sin identitet). De vaga omhändertaganderekvisiten bidrar inte bara till en svårighet för den enskilde att bedöma när ett omhändertagande ska ske, utan de öppnar också upp för frågan om lagen utifrån ett välgrundat krav på förutsebarhet kan strida mot överordnad lagstiftning av nationellt och europeiskt slag. Majoriteten av rättstillämparna klagar säkerligen inte över att förfoga över gumminormer av detta slag, för att i förekommande fall få sista ordet och därigenom behålla sin auktoritet. Deras huvudsakliga motpol är de medborgare som omhändertagits och i samhällets ögon har varit så berusade att de varit ur stånd att kunna ta hand om sig själva. Det säger sig självt att personer i den senare gruppen av naturliga skäl har svårt att göra sina röster hörda i den allmänna debatten.

Samhällsutvecklingen går mot ett hårdnande, och för rättstillämparna alltmer svårarbetat klimat. Med denna utveckling följer behov av polisiära verktyg för att hantera uppkomna situationer. Utifrån ovan redovisade konsekvenser stavas dessa verktyg inte LOB, utan snarare en omskrivning av Polislag (1984:387), varför frågan förtjänar att utredas ytterligare. 

Patrik Thunholm