Skip to content

Juristerna måste våga hävda sig gentemot poliserna

Av Stefan Wahlberg, TV-producent och journalist med inriktning på rättsfrågor

I samband med att jag deltog vid ett seminarium på den senaste Åklagarstämman fick jag en fråga av överåklagare Lisbeth Johansson: Hur ansåg jag att kvalitén i åklagararbetet skulle kunna bli bättre utifrån allmänhetens perspektiv? Mitt svar var att åklagarna måste våga kräva större utrymme – inte bara i den allmänna debatten och vid formella remissrundor utan också i det operativa förundersökningsarbetet. I dagens detektivfixerade värld skulle någon behöva stoppa in en ryggrad i åklagarna så att de fullt ut vågade hävda sin särart, sin funktion och inte minst sin genuina yrkeskunskap gentemot poliserna.

I just det här sammanhanget handlade mitt svar om förundersökningsledning där det finns en misstänkt gärningsman. Det kan dock sättas in i ett större sammanhang där poliser tillåts ta en allt större plats i hela den brottsbekämpande verksamheten – på bekostnad av juristkåren. Detta gäller inte minst ledningen av polisen som tidigare, enligt lag, skulle skötas av jurister.

Det är obegripligt att juristkåren har låtit denna maktförskjutning ske. En rimlig utgångspunkt måste nämligen vara att polisarbete är polisarbete och att juridik är juridik – och att båda formerna av expertis behövs. I grund och botten handlar det om att renodla rollerna så att de kan korsbefrukta varandra på bästa sätt. Och det är här som juristkåren borde slå vakt om de djupare insikter i rättsfrågor som är en absolut nödvändighet inom en verksamhet som handlar om den yttersta formen av repressiv myndighetsutövning.

Ingen kan ta ifrån poliserna deras unika yrkeskunskap när det gäller operativt spaningsarbete, underrättelseinhämtning, förhörsteknik och polistaktiska överväganden i samband med till exempel verkställigheten av tvångsmedel. På motsvarande vis borde juristkårens yrkeskunskap respekteras fullt ut när det gäller beslutanderätten och den rättsliga styrningen av denna verksamhet. Detsamma gäller frågor som bevisvärdering, behovs- och proportionalitetsbedömningar och andra avvägningar av både konstitutionellt och processmässigt slag under FU-ledning.

Ytterst handlar detta om attityd- och kulturfrågor. Polisernas starkaste drivkraft är och förblir att ”sätta dit buset”. Det är de bra på och så ska det också få vara. En förutsättning för att detta inte ska få en farlig slagsida är dock att det finns en akademisk motvikt som tillvaratar de ”högre värden” som verksamheten kräver – till exempel rättstrygghet, rättssäkerhet och effektiv processföring. Frågor om maktfördelning och en ömsesidig respekt mellan poliser och jurister är mycket komplexa men likväl grundläggande för varje rättsstat. Märkligt nog saknas denna diskussion i princip helt i Sverige.

Sedan det så kallade glastaket togs bort för poliser så besätter idag gamla kommissarier ett stort antal tjänster som polisintendenter, polisöverintendenter och polismästare. Dessa nivåer var fram till 1999, enligt lag, vikta för polischefer med juristexamen. I den proposition (1998/99:47) som låg till grund för lagändringen lades stor vikt vid att ”det behövs en bredare kompetens i ledningen av polisverksamheten”. Regeringen framhöll dock att den nya ordningen kan genomföras endast ”om det inte innebär något avkall på de höga krav på juridisk kompetens som måste ställas på en modern och rättssäker polisorganisation”.

I nästa andetag följer dock någonting som inte alls handlar om kompetensförsörjning eller kvalitet ur ett medborgerligt perspektiv utan snarast är en intern angelägenhet för polisen: ”Att poliser utan polischefsutbildning i praktiken är uteslutna från flertalet högre befattningar är orationellt och föranleder spänningar i polisorganisationen. Det är också ägnat att försvåra rekryteringen till den polisiära grundutbildningen”. En av de få remissinstanser som helt motsatte sig den nya ordningen var universiteten som framhöll att ”kravet på juridisk examen understryker att polisiär verksamhet är en del av rättsväsendet och att sådan verksamhet skall ledas på en mycket fast rättslig grund”.

Jag är den förste att skriva under på att det finns utomordentligt kompetenta poliser som har tagit sig till de högre tjänsterna där de gör ett förträffligt arbete. Problemet ligger dock på ett helt annat plan. Ytterst handlar detta nämligen om det unikt stora förtroende som polisen som institution har fått från allmänheten. För att detta ska kunna upprätthållas krävs inte bara att verksamheten lever upp till de rättsliga kvalitetskrav som är ett måste inom en verksamhet som polisen utan också på att ansvar ska kunna utkrävas när allvarliga fel har begåtts – någonting som brukar få stor uppmärksamhet och som då ofta handlar om att poliser har missbrukat just det förtroende som medborgarna har givit dem. Med den nya ordningen inom polischefsleden har det dock visat sig att just frågan om ansvarsutkrävande har kommit på skam vilket illustreras av ett principiellt intressant ärende från förra året.

Fallet handlar om fem enhetschefer vid Säkerhetspolisen som, utan juristexamen, hade befordrats till polisintendenter och polisöverintendenter. Vi pratar alltså om polischefer med det högsta ansvaret för bland annat terroristbekämpning, kontraspionage och författningsskydd här i riket. Vid en inspektion som Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden genomförde 2009 uppdagades dock att dessa chefer inte levde upp till de krav som lagen ställer på den exceptionellt känsliga verksamhet som SÄPO bedriver.

Chefsåklagare Per Lind vid Riksenheten för polismål inledde förundersökning och kunde konstatera att SÄPO under minst fem år ”systematiskt och i betydande omfattning” hade sparat material från hemliga avlyssningar – trots att det fanns åklagarbeslut på att materialet skulle förstöras. En kontroll av SÄPO:s datasystem visade dessutom att materialet hade använts i det fortsatta arbete och att det alltså inte handlade om något enskilt förbiseende där materialet hade glömts bort i systemen.

De fem SÄPO-cheferna delgavs misstanke om tjänstefel men efter en mycket ambitiös utredning beslutade åklagaren till slut att inte väcka åtal (AM-18665-09). Brotten var, objektivt sett, styrkta men Per Lind ansåg att enhetscheferna inte kunde ställas till svars för sina gärningar inför domstol eftersom de saknade ”erforderlig kompetens och relevant utbildning i hantering av hemliga tvångsmedel” – någonting som de misstänkta SÄPO-cheferna själva hade åberopat som grund när de nekade till brott.

Ärendet granskades senare av dåvarande chefs-JO Mats Melin som inte heller fann skäl att väcka åtal – dock med det tillägget att det vid SÄPO ”har varit en faslig oreda när det har gällt ansvarsförhållanden och rutiner för att verkställa åklagares beslut om förstörelse, vilket i sin tur medför att straffrättsligt ansvar blir i det närmaste omöjligt att utkräva” (JO 3088-2010). För helhetens skull ska det framhållas att allt detta skedde innan SÄPO:s nuvarande generaldirektör Anders Danielsson tillträdde och att han efter händelserna har genomfört en stor omorganisation vid myndigheten.

Fallet väcker naturligtvis en rad intressanta frågor av rättslig natur. Bland annat ger det begrepp som rättsvillfarelse och tjänstemannaansvar en ny innebörd. Det principiellt mest intressanta är dock att ärendet sätter strålkastarljuset på två företeelser som är så intimt förknippade med varandra att de tillsammans visar på ett systemfel: För det första att poliser, bevisligen, befordras långt över sin juridiska kompetensnivå och för det andra att detta faktum kan användas som argument för att ingen kan hållas ansvarig när det har begåtts systematiska lagbrott inom polisen.

Det är måhända överflödigt att påpeka att denna konstruktion knappast är ägnad att öka allmänhetens tilltro till polisen. Inte ens polisfacket kan hävda att situationen lever upp till de ”högra krav på juridisk kompetens” som propositionen anger som en förutsättning för att glastaket för poliser överhuvudtaget skulle kunna tas bort. Om de fem SÄPO-cheferna hade varit jurister hade det givetvis varit omöjligt att hävda att de saknade erforderlig kompetens och utbildning för sina arbetsuppgifter.

Idag vet vi inte om SÄPO-ärendet fick några konkreta effekter för enskilda personer eftersom både SÄPO och åklagaren har hemligstämplat till och med den siffra som anger antalet olagliga registreringar. Frågan är dock vad som hade hänt om så här höga polischefers rättsliga inkompetens, i en mer direkt mening, hade drabbat någon enskild individ. Grundregeln enligt polisförordningen är nämligen att ett stort antal känsliga beslut inom polisverksamheten ska föras upp till just polisintendents och polisöverintendents nivå för att garantera den juridiska kvalitén. Detta gäller till exempel beslut om hämtning av barn enligt föräldrabalken, avvisning eller överlämnande enligt utlänningslagen och avlägsnande av folksamlingar i samband med demonstrationer.

Hela tanken med den ”mycket fasta rättsliga grund” som polisverksamheten ska bedrivas på äventyras givetvis om polisens ledning dräneras på både juridisk kompetens och möjligheten till ansvarutkrävande. Ett uppenbart problem i sammanhanget är att det är just polischefer på denna nivå som ska sätta standarden och utgöra kontrollfunktion för en av polisens viktigaste kärnverksamheter; hur den operativa förundersökningsverksamheten leds och bedrivs av kommissarier och kriminalinspektörer.

När Rättegångsbalken skrevs 1948 var utgångspunkten nämligen att alla förundersökningar skulle ledas av åklagare så fort det fanns en misstänkt gärningsman. Tio år senare genomfördes den lagändring som gäller än idag: Polisen fick rätt att leda förundersökningar, även med misstänkt gärningsman, om ärendet var av ”enkel beskaffenhet”. I ett svep överlät statsmakterna därmed det batteri av juridiska maktbefogenheter till polisen som ursprungligen var tänkta att hanteras av åklagare – inte minst beslutanderätten över ett antal tvångsmedel som till sin natur är sådana att de utgör undantag från medborgarnas grundlagsfästa rättigheter.

Detta, kan man tycka, borde ställa mycket höga krav på den formella kompetens och vidareutbildning som FU-ledande poliser måste ha. Att ett ärende i sak är av enkel beskaffenhet innebär ju till exempel inte att de avvägningar som måste göras när det gäller till exempel tvångsmedel är av lika enkel beskaffenhet. Rättegångsbalken ställer dock inte upp några som helst krav på vem som får vara FU-ledare inom polisen. Formellt är det polismyndigheten som inleder en förundersökning och enligt en allmän skrivning i polisförordningen är det upp till myndigheten, alltså i praktiken länspolismästaren och dennes stab av polischefer, att fördela arbetsuppgifterna utifrån de anställdas kvalifikationer.

Vilka är då dessa kvalifikationer när det gäller FU-ledning? Ja, något enhetligt svar finns inte. På vissa polismyndigheter räcker det med en treveckors kurs. På andra myndigheter kräver man en tjugo veckor lång utbildning. Den flora av JO-beslut som kritiserar just polisledda förundersökningar vittnar, under alla omständigheter, om att kompetensen är långt ifrån tillräcklig. Frågor som misstankegrad, bevisvärdering och behovs- och proportionalitetsbedömningar får alltför ofta ge vika för polisernas drivkraft ”att sätta dit buset”. Inte minst när det gäller tvångsmedelsanvändning.

I vissa ”tyngre” utredningar, som formellt sett har varit åklagarledda, vet vi dessutom att polisen har tillåtits ta sig ett alltför stort spelrum. Det kanske mest kända exemplet är utredningen av mordet på Olof Palme där just frågan om rollfördelning mellan polis och åklagare avhandlas i en bilaga till Juriskommissionens rapport (SOU 1987:72). De allra mest extrema fallen handlar om förundersökningar där bevis- och brottsprovokation har ingått och där polisen medvetet har undanhållit information för åklagare trots att uppgifterna har varit avgörande för så centrala delar av åklagarens arbete som gärningsbeskrivningar och uppsåtsbedömningar. 

Det är alltså hög tid för juristerna att återta den plats inom den brottsbekämpande verksamheten som gagnar både medborgarna och rättsstaten. Jurister är jurister och poliser är poliser. Båda yrkesgrupperna ska vara stolta över sitt gebit och korsbefukta varandra på bästa möjliga sätt. En tydlig parallell är hälso- och sjukvården där sjuksköterskorna är betydligt mer kompetenta än läkarna när det gäller sin expertis; omvårdnadsfrågor. Samtidigt vore det uteslutet att låta sjuksköterskorna ta det medicinska ansvar som idag ligger på läkarna. Det vore mycket märkligt om man i en proposition, likt den om polischeferna, skulle kunna få läsa: ”att sjuksköterskor utan medicinsk utbildning i praktiken är uteslutna från flertalet högre befattningar är orationellt och föranleder spänningar inom hälso- och sjukvården. Det är också ägnat att försvåra rekryteringen till sjuksköterskeutbildningen”.

 

STEFAN WAHLBERG

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt