Skip to content

"Så här strider vi"

Av Fredrik Nordlöf, advokat och delägare i Advokatfirman Delphi

” Det finns tack och lov väldigt många metoder att ta till när ni vill kämpa på arbetsplatsen. Vissa är lagliga och synliga, andra befinner sig i en laglig gråzon och vissa är direkt olagliga och bör därför hållas hemliga.”

Citatet är hämtat ur en handbok för syndikalister som en kollega tipsade om. Boken, som ges ut av Federativs Förlag, heter ”Vi har rätt 2.0, en facklig handbok” författad av Lena Barrow och Jona Elings. Boken är uppdelad på en första halva som ger handfasta råd om aktivism medan den senare halvan redogör för lagar och regler på arbetsmarknaden. Författarna gör heller ingen hemlighet av att aktivism (läs halvlagliga och olagliga åtgärder) är långt mer angeläget och renlärigt än att följa samhällets regelverk som är av sekundärt intresse.

I avsnitten om handfasta råd i den dagliga fackliga kampen berör författarna hur aktivisterna skall hantera lockouter, strejker, inrättandet av propagandakommitté, förhållandet till andra fackförbund, planering av andra aktioner, problem som kan uppkomma med strejkbrytare, medlingsinstitutet och arbetsköpare som arbetsgivare kallas i syndikalistsammanhang. Under rubriken ”Ni kan få problem med strejkbryteri” står det att läsa: ”Förr i tiden pryglade man och, ibland, dödade strejkbrytare. Det är ofta inte nödvändigt. Att starta storbråk mellan arbetskamrater kan tvärtom få en splittrande effekt. Å andra sidan kan ni inte tolerera strejkbryteri. Vilken linje vill ni tillämpa?”

Författarna är inte dummare än att de förstår att de inte kan uppmana läsaren att begå brott men givetvis kan den som vill hitta stöd för att kunna tillgripa mer handfast aktivism läsa ut ett annat budskap mellan raderna;

Vissa åtgärder är direkt olagliga men ibland ska man begå brott i kollektivets intresse. Ge strejkbrytare duktigt med stryk! Sabotera egendom! Ofreda människor i din omgivning under pågående stridsåtgärder genom att ”göra det obehagligt för dem som vill gå in och ut” eller ”….formera kedjor där ingen kommer förbi”! Häng ut arbetsköpare med namn, telefonnummer och hemadress!

I en tidigare krönika jag skrev konstaterades att arbetsgivaren inte har så många lagliga medel att sätta emot stridsåtgärderna så länge syndikalisterna inte begår brott. När så väl sker eller befaras ske återstår att be polisen om hjälp för att hålla ordning. Denna polismyndighet representerar enligt författarna ”the dark forces” eftersom polisen påstås på senare tid ha börjat agera i arbetskonflikter för första gången sedan Ådalen 1931 och detta naturligtvis i rollen som statens, kapitalets och det rådandes beskyddare.

Helt klart är att syndikalisternas arbetsmetodik i många fall är lyckosam och inkomstbringande. Det går ju betydligt snabbare att pressa en företagare på pengar under hot om blockad än att låta domstol pröva tvisten. Vilken småföretagare orkar stå upp mot en hord aktivister vilka uppenbarligen inte har någon annan sysselsättning än att terrorisera sin omgivning? Den krassa verkligheten är att det ofta blir billigare för företagaren att köpa sig fri än att ställas inför alternativet med segdragna rättsprocesser och minskad omsättning för att kunderna skräms iväg. Vidare är företagaren smärtsamt medveten om att även om denne skulle vinna in domstolstvist finns det sällan någon med utmätningsbara tillgångar på motståndarsidan som kan ersätta företagaren för alla rättegångskostnader.

Ett nutida och ovanligt exempel på hårdnackat motstånd och kurage är Berns salonger som nu under ett års tid konsekvent har vägrat att ge efter en tum på syndikalisternas krav.  Berns har vågat stå upp och ta striden trots att Berns gäster, vakter och inbjudna artister har blivit utsatta för allehanda obehag och Berns egen VD har tvingats skaffa sig personskydd på grund av den hotbild som uppenbarligen föreligger. Över tid har syndikalisternas anklagelser skiftat fokus från påstådd rasism mot papperslösa till slavliknade arbetsvillkor i största allmänhet. Anklagelserna är sannolikt helt grundlösa. Berns kollektivavtalspart Hotell- & Restaurangfacket tycker nämligen tvärtom att Berns sköter sina åligganden som arbetsgivare exemplariskt och PEN-klubben, som har utrett syndikalisternas påståenden, har heller inte hittat ett smack av substans i anklagelserna.

Andra företagare har inte orkat stå emot eller bedömt det som företagsekonomiskt vansinne att göra det. Exemplen är flera;  Rederi Allandia, som driver Ånedinlinjen, Mc Donalds, Restaurang Lilla Karachi och Fortum.  

Det är heller inte alldeles lätt att bestämma sig hur man ska förhålla sig till boken. Ska man småle lite överseende åt denna trots allt marginella samhällsföreteelse med ynka 5.000 huliganer i medlemsregistret, skratta sig fördärvad eller bli allvarligt bekymrad över den syn på samhället och rättsstaten som denna organisation ger uttryck för?

Visa Berns ert stöd och låt er inte skrämmas bort av en liten grupp förvirrade aktivister som står och skriker på av polisen anvisad plats i Berzelii park. Detta stöd visar ni bäst genom att gå dit på representationslunch eller en trevlig utekväll. Att välja bort Berns salonger spelar bara syndikalisterna i händerna.

 

Fredrik Nordlöf

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt