Skip to content

Drömscoopet

hannes råstam

För fyra år sedan skrev professor Christian Diesen att varje machojournalist med självaktning tycks "odla drömscoopet att få en oskyldigt dömd friad" (SvJT 2006-07 s 231).

Diesen beskrev fallen Keith Cederholm, Joy Rahman, Veija Borg, Rinkebymordet och Kaj Linna som "fall där journalister med bestämdhet hävdar att det handlar om oskyldigt dömda, medan en mer objektiv granskning leder till slutsatsen att de "nya" bevis som åberopas inte torde räcka för resning".

Bakgrunden är förstås dåvarande Justitiekanslern Göran Lambertz omstridda rapport Felaktigt dömda. Axberger och Lambertz hävdade att tilltalade dömdes på ofullständiga underlag, att domstolarna ägnade sig åt spekulativa bedömningar, att granskningen av målsägandenas berättelser många gånger var ofullständig och att det fanns brister med anknytning till sakkunnigbevisningen. Och att detta ledde till felaktigt dömda. 

I december förra året beviljades Sture Bergwall resning rörande mordet på Yenon Levi. Per den 28 maj 2010 står det klart att Sture Bergwall är oskyldig till ett av de åtta mord han dömts för. Oskyldig. Det är så en person som inte åtalas ska betraktas. Därmed blir Hannes Råstam sannolikt Sveriges första machojournalist som tar hem Stora Journalistpriset tre gånger.
 
Domare brukar hävda att de inte låter sig påverkas av opinionen. Samtidigt ger många advokater klienter som söker resning rådet att vända sig till journalister. Det är kanske ingen slump att det i i princip varje uppmärksammat resningsärende finns både en advokat och en journalist som "under lång tid granskat fallet" med i bilden: Trond Sefastsson har arbetat med fallen Yasser Askar, Veija Borg och Ari Mattinen. Hannes Råstam med Thomas Quick och "fallet Ulf".  Jan Guillou med Keith Cederholm, Stefan Lisinski med Kaj Linna och Dick Sundevall med Joy Rahman.

Sture Bergwall skriver idag att hans tacksamhet gentemot sina advokater Thomas Olsson och Martin Cullberg, och Hannes Råstam vars journalistiska granskning ledde fram till att han återtog sina erkännanden, inte känner  några gränser. Hannes Råstam har för sin del sagt att han tycker det är stötande att han haft det inflytande han haft.

Och det är det - resningssökande ska naturligtvis inte vara utlämnade åt att journalister ska ha tid och lust att granska just deras fall. Det är oacceptabelt om det ens uppfattas att det förhåller sig så. Nu ligger förklaringen kanske inte i första hand i att domstolarna inte klarar att stå emot opinionen. Det är snarare så att rättsväsendet inte har tid eller råd att göra de utredningar som krävs för att gå till botten med fallen. Axberger skrev vid tiden för Felaktigt dömda att:

- Den fria bevisvärderingen kräver en reflekterande domarverksamhet. Jag är inte säker på att domarna har tid till det.

Trond Sefastsson arbetade i femton månader med den granskning som ledde fram till att livstidsdömde Yasser Askar beviljades resning och friades. Om det efter en fällande dom framkommer nya omständigheter som leder till att utgången blir en annan, som i fallet Askar, bör det rimligen ha varit möjligt att föreställa sig dessa omständigheter även utan hjälp av Kalla Fakta.

Om domstolen inte ställer upp sådana alternativa hypoteser blir det lätt fel. Särskilt om det finns brister i det material åklagaren lägger fram. I Billy Butts fall utgick Svea hovrätt från att unga tjejer inte skulle kunna tänka sig att ha sex med en äldre och för dem obekant man. Håstad och Lindeblad skrev senare att det "får antas att en del flickor kan vara villiga att ha sexuella förbindelser med äldre män för att få karriärfördelar i nöjesbranschen". Men den hypotesen ställdes alltså inte upp.

I fallet Ari Mattinen hade det kanske gått att föreställa sig att ett fönster i ett hus med korsdrag kunde slå igen av sig självt. Och kanske finns det skäl att anta att en psykiskt sjuk man som äter benzodiazepiner till frukost kan låta fantasin skena iväg

Alla har inte haft samma framgång med sina resningsansökningar. Igår avslog Högsta domstolen Billy Butts andra resningsansökan. Flera har uttryckt förvåning över Göran Lambertz skiljaktiga mening. Men, mot bakgrund av HD:s beslut i fallet Mattinen hade det varit svårt att föreställa sig en annan utgång. Göran Lambertz har för övrigt själv uttalat att lagstiftningen bör ses över och att det borde införas en säkerhetsventil som gör det enklare att få resningsansökningar beviljade.

Billy Butt säger att han är besviken på justitieråden som han menar "vet" att han är oskyldig. Vad jag förstår planerar han att stämma staten. Det är föreståeligt. En domare som prövar en resningsansökan ska dock inte ta reda på om personen i fråga är skyldig eller inte, utan om det föreligger omständigheter eller bevis som inte tidigare förebringats och "vars förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse".

Trots det har rättssäkerhetsdebatten kommit att kretsa kring just resningsinstitutet. Förhoppningsvis kan fallet Quick bli startskottet för en mer konstruktiv debatt än den som fördes efter Felaktigt dömda. Och kanske bör den inte handla enbart om resningsinstitutet, utan också om sådant som expertutlåtanden, processledning, åklagarens objektivitetsplikt och begreppet "ställt utom rimligt tvivel".

 

Fredrik Svärd
Chefredaktör

Bild: Maja Suslin / Scanpix

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt