Skip to content

Därför inrättade Norge en särskild resningsmyndighet

Debatten efter den så kallade Liland-domen i Norge ledde till inrättandet av en särskild resningsmyndighet. Gjenoptakelsekommisjonen har sedan starten 2004 beviljat 88 resningsansökningar.

På uppdrag av den norske justitieministern reste år 1999 en norsk arbetsgrupp till till England för att utvärdera det engelska oberoende resningsorganet, The Criminal Cases Review Commission (CCRC) som etablerats två år tidigare. 

Arbetsgruppen skrev en rapport som senare lades till grund för propositionen om upprättandet av den norska Gjenoptakelsekommisjonen. Sedan lagändringen trädde i kraft den 1 januari 2004 har kommissionen avslutat närmare 900 ärenden varav 88 lett till resning.

Bakgrunden till övervägandena om en oberoende kommission som skulle granska misstänkt felaktiga domar ligger delvis i den så kallade Liland-domen från början av sjuttiotalet. Liland fälldes för mord men lyckades med hjälp av advokater som arbetat pro bono få en resning till stånd 20 år efter domen. 

I den efterföljande debatten framhölls att en enskilds rättssäkerhet inte fick vara beroende av möjligheten att få andra människor engagerade i sitt fall.

Från andra håll hävdades det att det inte förelåg några empiriska bevis för att det dåvarande norska systemet åtnjöt bristande förtroende från allmänheten eller att de var särskilt restriktiva i fråga om att bevilja resning. Somliga menade att det var allvarligare och mer stötande ur allmänhetens synpunkt att inte kunna lita på att en lagakraftvunnen dom skulle stå sig.

Stortinget fann att övervägande skäl talade för inrättandet av ett oberoende offentligt organ med syfte att granska fall där det kunde misstänkas att någon blivit oskyldigt dömd. Stortinget beslutade att de materiella resningsförutsättningarna i Straffeloven inte skulle ändras utan de skulle vara desamma som Höyesteretten tidigare hade att pröva efter.

Flera remissinstanser poängterade särskilt vikten av att kommisionen inte fick bli en ytterligare överklagandeinstans. Kommisionen skulle alltså inte vara någon form av specialdomstol utan ett fristående förvaltningsorgan.

Kommisionen kan inte företa någon prövning av själva saken utan endast granska uppenbara fel i bevisvärderingen, om nya omständigheter tillkommit eller om staten brutit mot sina folkrättsliga förpliktelser. Med andra ord kan kommisionen endast granska om förutsättningarna för resning är uppfyllda. Om så är fallet återförvisas ärendet till domstol för förnyad prövning. Gjenopptakelskommisjonen kan därför närmast liknas vid en åklagarmyndighet med omfattande utredningsbefogenhet och som kan avgöra om åtal ska väckas i ett specifikt fall.

Sedan starten har gjenopptakelskommisjonen mottagit 1000 ärenden och avslutat 885. Av dessa ärenden har 88 lett till resning.

Läs även intervjun med Helen Saeter, chef för Gjenopptakelsekommisjonen.

Johan Björkdahl
johan.bjorkdahl@dagensjuridik.se

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt