Skip to content

Tionde gången gillt för Billy Butt?

Av Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare, numera rättskommentator och samhällsdebattör

Det är populärt att ansöka om resning i brottmål. Kanske inte så konstigt när flera uppmärksammade resningsärenden varit lyckosamma för de dömda och fått stort medialt utrymme, t ex Joy Rahman, broder Tuckmålet, fallet Ulf och Thomas Quick.

Normalt ska allt vara rättsligt klappat och klart i och med att en dom vunnit laga kraft. Resning ska ses bara som en ventil i rättssystemet, ett extraordinärt rättsmedel, som undantagsvis kan komma i fråga, när det i efterhand kommit fram något som ger anledning att starkt ifrågasätta den tidigare prövningen. Reglerna i rättegångsbalken är med rätta tuffa mot den som vill få resning.
  
För den som anser sig vara oskyldigt dömd måste det å andra sidan kännas både normalt och självklart att inte ge sig efter en lagakraftvunnen dom, som gått den dömde emot. Billy Butt, som i november 1993 mot sitt nekande dömdes av Svea hovrätt till fem års fängelse för våldtäkt och försök till våldtäkt, har fört en envis kamp mot vad han anser vara ett rättsövergrepp mot honom. Han har för tionde gången ansökt hos Högsta domstolen om resning. HD ska snart pröva ansökan i mål Ö 2125-09.
  
- Kan inte den gamle bocken ge sig snart, frågade insinuant en upprörd man mig vid ett tillfälle, när jag under en föreläsning diskuterade resningsärenden i allmänhet och då även berörde Billy Butts fall. Det kan tyckas oförskämt att kalla Billy Butt bock. Men frågeställarens uppfattning om Billy Butt som person är faktiskt väl förenlig med vad han själv tycker. Han har nämligen från sina första kontakter med mig berättat att han moraliskt betett sig som ett svin mot de unga flickor han raggat och förmått till sexuellt umgänge med honom mot falska löften om lockande uppdrag inom nöjesbranschen. Och Billy Butt har fortsatt att hävda att det är hans fräcka raggningsmetoder och flickornas besvikelse när löftena inte infriats som är grunden till våldtäktsanklagelserna och inte något brottsligt beteende från hans sida. 
  
Genom åren har Billy Butt biståtts av några kända advokater. Nu senast är det advokaten Björn Hurtig som företräder honom och som med emfas tillsammans med Butts egna inlagor till HD söker övertyga HD om att det äntligen är dags att bevilja resning. Det var nära vid en tidigare prövning, när två av justitieråden helt eller delvis ville bevilja Butt resning.
  

Även om jag naturligtvis inte vet vad som faktiskt har inträffat under Butts många intima stunder med flickorna, finns det åtskilliga omständigheter som känns anmärkningsvärda i förundersökningen (gemensamt förhör med flera målsäganden t ex). Också några avsnitt i domskälen känns anmärkningsvärda och 1800-talsmässiga.

De flesta av dessa förhållanden är inte nya men åberopas likväl tillsammans med viss ny bevisning som grund för denna tionde resningsansökan. Björn Hurtig anser att de tidigare domarna har inslag av ett kollektivt dömande och att domarna också präglas av en anmärkningsvärd brist på förståelse för hur det går till inom nöjesbranschen och en fördomsfullhet gentemot personen Billy Butt.

Underförstått genom all argumentation: hade flickorna fått vad de utlovats, nämligen modelljobb eller andra lockande uppdrag, hade det varit naturligt för dem att ställa upp på könsligt umgänge med Billy Butt som motprestation. Nu blev det bara tomma löften, smicker, champagne och ligg med den då så framgångsrike och kände skivbolagsdirektören. Då kan det för den som känner sig sviken kanske ligga nära till hands att vilja hämnas ett onödigt ligg. Inte vet jag.
  

Riksåklagaren förefaller i sin skriftliga förklaring till HD vara föga imponerad av innehållet i Billy Butts senaste ansökan. Men imponerad förefaller RÅ å andra sidan principiellt aldrig vara i något enda resningsärende.

Även om jag denna gång inte återfinner den sedvanliga hänvisningen till ”orubblighetsprincipen” är det dock samma grundläggande princip i förening med att Billy Butt enligt RÅ:s uppfattning kommit med alltför få nya omständigheter eller bevis som framhålls i RÅ:s yttrande som grund för att en ny rättslig prövning inte bör äga rum.
  
För egen del känner jag mig inte alls lika säker som RÅ. Tvärtom. Skillnaden mellan att vara förövare och offer kan ibland vara hårfin. Det är bl a det som gör det så svårt att döma rättvist. Kan det rent av vara så att Billy Butts tionde resningsansökan beviljas? Och är det i så fall rättvist?

Är det Billy Butt som genom sitt omoraliska och egoistiska handlande gentemot de berörda flickorna fått betala ett högt pris som på felaktiga grunder dömd våldtäktsman? Endast målsägandena och Billy Butt vet säkert hur det förhåller sig. Jag önskar att jag också visste. Liksom RÅ och HD. Då kunde rättvisan bli riktigt rättvis.
  
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se

Kommentera artikeln

Läs också:
Johan Munck: "Jag förstår varför Billy Butt söker resning"

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt