Skip to content

Johan Munck räddade mitt liv

Av William (Billy) Butt

I mitten av nittiotalet blev jag flyförbannad på Johan Munck som tillsammans med två andra justitieråd avslog en av mina resningsansökningar.

Jag kunde inte i mina vildaste fantasier föreställa mig att det skulle bli just han som flera år senare - när rättsväsendet förbrukat allt mitt förtroende - skulle rädda mitt liv.

Inför min tionde resningsansökan har många frågat varför jag har fortsatt tro på rättsväsendet trots alla motgångar, särskilt efter hjärtinfarkten som följde på avslag nummer åtta. Svaret är att Johan Munck har återställt mitt förtroende för Högsta domstolen. Tack vare honom och  telefonsamtal jag haft med honom orkade jag leva vidare och fortsätta min kamp - som jag nu till varje pris tänker vinna.

Innan någon drar fel slutsatsen av detta vill jag klargöra att det var jag som ringde till Johan Munck och inte tvärtom. Våra samtal har kretsat kring min livssituation efter våldtäktsdomen. Vi har också diskuterat allmänna rättsliga angelägenheter. Johan Munck har varit som en lärare. Han har förklarat en hel del om svensk rättspraxis för mig, och jag har genom våra samtal fått svar på frågor som jag tror att många medborgare undrar över. Samtidigt som han alltid har framstått som oerhört korrekt i sina samtal med mig, har han inte kunnat låta bli att visa sin medkänsla för mitt lidande.

Han har också uttryckt en del av sina farhågor rörande problemen inom rättsväsendets behandling av sexualbrottmål där ord står mot ord. Vi har däremot aldrig gått in på detaljerna rörande mitt eget mål. Där finns en gräns som vi båda varit medvetna om. Det närmaste vi rört mitt fall var när jag berättade för honom att jag ångrade att jag hade betett mig på ett moraliskt förkastligt sätt mot målsägandena, men att de hade ljugit om att jag skulle ha våldtagit dem.

Givetvis gjorde dessa samtal att Johan Munck blev jävig i mitt fall. Redan efter vårt tredje eller fjärde telefonsamtal förstod jag att han aldrig någonsin skulle kunna sitta i något framtida resningsärende rörande mig. Även om jag i dag ser tillbaka på den saken som en förlust, har mina kontakter med Johan Munck varit viktiga och rent utsagt livsnödvändiga för mig. Att jag praktiskt taget närsomhelst kunnat ringa till honom har lindrat mycket av min ångest och min vånda. Han har aldrig avvisat mig, utan alltid funnit tid att prata med mig.

Även om våra samtal varit rätt formella, känns det ändå som att jag lärt känna Johan Munck. Det är en man med kollosalt stor integritet. Det är en man med en ovanligt stor medkänsla och omsorg för sina medmänniskor, och en man som förstått att det finns brister i det svenska rättsväsendet. Johan Munck är inte rädd  att gå emot strömmen för att värna om den enskildes rättssäkerhet.

Det som gjort störst intryck på mig är hans ödmjukhet. Jag har under de senaste 16 åren talat med många högt uppsatta domare, åklagare och advokater. I den världen råder en förträfflig och minst sagt löjlig snobbighet. Det gäller allt från lagmän, hovrättsråd, justitieråd och Riksåklagare till företrädare för Sveriges advokatsamfund och jurister vid JO och JK.
Inte alla, men många av dem beter sig som övermänniskor. En hel del av dem tror på fullaste allvar att de är finare och gedignare än oss vanliga människor. Trots att de är akademiska mästare, lever många av dem i fullkomligt skyddade världar i vilka deras livserfarenheter har begränsats till endast vad de har läst om den stora tuffa världen. Få av dem har ens kommit i närheten av den livserfarenhet jag till exempel fått genom diverse olika äventyr som mitt liv präglats av.

Johan Munck är inte en sådan person. Han lever i den riktiga världen och han har förmågan att kliva ut ur lagböckernas värld och se saker och ting ur ett bredare perspektiv. Hans absolut bästa egenskap är att han kan se problem ur den lille mannens perspektiv.

Johan Munck har aldrig talat om för mig vad jag ska skriva till Högsta Domstolen och han har aldrig medverkat till några av resonemangen som jag skrivit i mina resningsansökningar. Han har alltid hållit sig i högsta grad neutral. Men han har beundrat mig för mitt skrivande, av spaltmil av inlagor till Högsta Domstolen. Detta har skapat ett stort självförtroende hos mig för mitt sätt att skriva det svenska språket. Många jurister och lekmän har uttryckt beundran för vad de kallat för min envishet. De kan inte begripa hur en lekman och dessutom invandrare som jag som aldrig gått någon kurs i varken juridiken eller det svenska språket lyckats skriva ihop så många  krångliga juridiska resningsansökningar. De flesta av mina tidigare resningsansökningar skrevs som en slags terapi för att bearbeta den svåra situationen som jag hade hamnat i. Somliga använder fysisk motion eller läsande som hjälpmedel för att lindra tankarna. I mitt fall är skrivandet inte bara min terapeutisk medicinering utan det känns som ett starkt vapen. Genom sin uppmuntran lärde Johan Munck  mig att  min penna är slangbågen, och just nu, mycket tack vare Johan Munck och hans uppmuntran, känner jag mig som David som förberett sin kamp mot Goliat.

Denna kamp för upprättelse har kostat mig 17 år av mitt liv. Under de åren har jag försummat mitt yrke som musikproducent och nästan blivit jurist. När jag får upprättelse kommer jag att återgå till mitt riktiga yrke, musiken och jag kommer definitivt inte sakna juridiken. Men jag kan säga med handen på hjärtat att jag kommer att sakna telefonsamtalen med Johan Munck och jag kommer att sakna att lyssna på hans förklaringar om svensk rättspraxis.

Min tionde resningsansökan skall avgöras av Högsta Domstolen inom kort. Jag hoppas att den ska beviljas, men skulle den mot alla odds avslås vet jag att det finns en riddare som väntar i telefonluren för att upprätthålla mitt förtroende för rättsväsendet.

Även om han har nu gått i pension ser jag på Johan Munck som en av de viktigaste personerna inom juridikens värld som berört mig och mitt liv. När jag  drabbades av hjärtinfarkt och låg på sjukhuset var han en av de första personerna som jag ringde när jag kunde prata i telefon. Mitt budskap till honom var kort: ”Om jag dör vill jag att du ska veta att jag var inte skyldig till det som jag dömdes för”. Just då var Johan Munck mycket bekymrad över min hälsa och min livssituation. Jag vet att han är det fortfarande, och jag vet att jag inte är den enda person i Sverige som har denna typ av relation till Johan Munck. Det finns flera till.

Även om vi haft mängd med telefonsamtal har jag har bara träffat Johan Munck två gånger. Första gången var strax efter mitt senaste resningsavslag och andra gången var tillsammans med min advokat. Efter det sista mötet, när han gick med oss fram till grindarna  berättade han en del av Högsta Domstolens färgstarka historia. Han kallade vissa historiska företeelser som ”kapitel i det svenska rättsväsendets historia”. Det har onekligen varit många sådana kapitel och jag är övertygad om att Johan Muncks avgång som justitieråd har avslutat ett av dem.

William (Billy) Butt

Kommentera artikeln

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt