Enligt en grundläggande avtalsrättslig princip är den som inte erhåller en avtalad prestation inte heller är skyldig att betala för denna. För att en vårdnadshavare skall ha tillgång till frivillig barnomsorg krävs att avtal om barnomsorg ingås och att denne betalar avgiften till kommunen. Betalningsförpliktelsen i sig, till skillnad från bestämmandet av avgiftens storlek, kan inte anses utgöra ett offentligrättsligt inslag i avtalsförhållandet mellan kommunen och barnomsorgstagaren utan är av privaträttslig natur. Med motsvarande betraktelsesätt bör förpliktelsen att betala för omsorgen falla bort om kommunen inte tillhandahåller den avtalade tjänsten.

Genom att under den tid som strejken varade inte tillhandahålla en plats inom barnomsorgen har kommunen inte fullgjort sitt åtagande enligt det mellan parterna gällande avtalet. Det förhållandet att barnomsorgsavgiften är starkt subventionerad saknar betydelse för såväl frågan om betalningsskyldighet i sig som frågan huruvida, på sätt kommunen i andra hand har yrkat, i allt fall del av avgiften skall betalas. Svea hovrätt ogillar käromålet, och Högsta domstolen fastställer hovrättens domslut.