Skip to content

Den mest helvetiska brottsligheten

Av Mårten Schultz, juris doktor i civilrätt (skade- ståndsrätt) och bloggare.

Om det finns grader i helvetet så kommer människohandlaren att hamna i det varmaste rummet. Få brott präglas av en sådan total hänsynslöshet och förakt för mänsklig värdighet som människohandel. Få brott är lika förkastliga. Få brott förtjänar sådan fullständig uppmärksamhet av rättssamhället.

Den uppmärksamhet som lagstiftaren ägnat människohandel (trafficking) – särskilt sådan människohandel som syftar till att sälja en annan människa för sexuella syften – är därför självklar. Den mest helvetiska brottsligheten kräver lagstiftarens mest genomträngande blick. Dessutom har lagstiftaren fått en hjälp på traven genom internationella överenskommelser som fordrat åtgärder. För bara några veckor sedan kom den senaste SOU:n på området, Människohandel och barnäktenskap (2008:41) som i och för sig inte presenterar några radikala förslag till ändringar, men som åter igen understryker frågans allvar. Strax innan trädde Europarådets konvention om åtgärder mot trafficking i kraft.

Exakt hur stort problemet med människohandel är i en svensk kontext är inte klart. Rikskriminalpolisen skrev i en rapport för något år sedan att det inte var möjligt att ens uppskatta antalet offer. Mörkertalet är alltför mörkt. Men det finns ett flertal domar, ganska många vid det här laget, från underrätter – ännu ingen från HD. Dessa domar är fullt tillräckliga för att visa att det internationella problemet även är ett svenskt problem.

Domarna och andra källor ger i stora drag följande bild. Det är främst kvinnor från Östeuropa som hamnar i de internationella trafficking-ligornas garn. De luras ofta in med löften om en bättre tillvaro i väst, ibland säljs de av sina familjer, ibland så fångas de sonika in som boskap. Efter att ha transporterats från länder som Albanien eller Rumänien förmås dessa kvinnor – genom våld eller hot eller genom andra påtryckningsmedel – att prostituera sig i Sverige. Intäkterna tillfaller främst hallickar. Kvinnorna lever under påvra, ofta rent vidriga, förhållanden. De saknar ofta möjlighet att själva ta sig ur miljön. Om hallickarna grips är kvinnorna ofta obenägna att bidra till utredningen. I vissa fall lämnar de landet innan en rättegång kunnat slutföras.

Människohandel är en modern form av slavhandel. Människor omsätts. På samma sätt som varor genererar offren inkomster i varje säljled: De säljs till köpare som sedan säljer dem vidare tills de når en slutlig köpare sätter dem i arbete, som tvångsarbetare eller som prostituerade.

Bakom slavhandeln finns vinstintressen. Stora vinster. Enorma vinster döljer sig bakom trafficking. Globalt sett så genererar människohandeln vinster för brottslingarna med många miljarder dollar årligen. Det är pengarna, snarare än ondskan, som är det starkaste incitamentet bakom brottsligheten.

Detta har även brottsbekämpningen insett. Ett viktigt instrument för att bekämpa denna typ av brottslighet är att gå efter pengarna. ”Follow the money”, som strategin ibland kallas. Det är nog rätt strategi. Men här har den svenska lagstiftaren i likhet med många andra missat ett viktigt verk tyg. Nämligen privaträtten och närmare bestämt skadeståndsrätten. Skadeståndsrätten kan ge möjligheter att kräva ansvar av såväl hallicken som sexköparen. Här finns ett kraftfullt verktyg för den rättsordning som använder det rätt.

I skadeståndsrätten ges stödet för den som drabbas av ett övergrepp att kräva ut ansvar av förövaren. Ansvaret är individuellt och specifikt. I skadeståndsrätten ser domstolen till den enskilda brottslingens ansvar och den korresponderande skadan för offret. I en sådan här kontext finns det (latenta) verktyg rättsordningen behöver för att slå mot människohandelns ekonomiska incitamentsstruktur samtidigt som offrets rätt till upprättelse tydliggörs.

Skadeståndsrätten borde utan alltför stora ansträngningar – tendenser finns redan idag – kunna ge rätt även till ett restituerande skadestånd, en ersättning som utgår för den vinst som brottslingen erhållit genom att exploatera offret. En sådan ersättning signalerar att rättsordningen erkänner att de pengar som har uppstått genom att en människa exploaterats hör till offret. Det är offrets genererade medel, och de ska därför återföras till just offret. Brottslingen ska inte tillåtas tjäna på sin kränkande brottslighet. Likaså: Samhället ska inte tillåtas tjäna på att förverka pengarna (även om förverkande som en temporär lösning kan användas för att säkra offrets rätt).

Det är offrets pengar. Att offret tvingats tjäna ihop dessa pengar under helvetiska förhållanden ska inte läggas henne till last utan till hennes fördel. Det finns en poetisk rättvisa i att de människor som behandlar andra människor som saker också får ta de negativa konsekvenserna av förtingligandet av människan. Ersättningen från helvetet reparerar inte skadan men tydliggör att människans autonomi har ett värde. Ibland exploateras det värdet. En sådan exploatering ska rättsordningen motverka.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt