Skip to content

DNA ska inte övertolkas


Av Johanna Björkman, åklagare och expert på DNA-bevisning

I slutet av februari presenterade Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum (UC) i Göteborg en genomgång av 84 slumpvis utvalda domar där DNA-spår utgjort den enda eller åtminstone den huvudsakliga bevisningen. Med spänning har jag inväntat denna första riktiga sammanställning över hur svenska domstolar tenderar att värdera biologiska spår i förhållande till övriga omständigheter och eventuella bevis.

Sedan jag påbörjade min forskning kring DNA-bevisning, i samband med O.J. Simpson-rättegången 1995, har jag under årens lopp i stort sett varit hänvisad till internationella undersökningar och material, varför mycket av mitt arbete baserats på just rapporter om den rättsliga användningen av DNA-bevis i bl.a. USA och Storbritannien.

Så vad visar då den första svenska undersökningen? Finns det något avvikande beteende bland svenska domstolar som inte kan spåras inom andra rättstraditioner?

Faktum är att undersökningen visar att de slutsatser jag utgått från under de senaste tio åren fortfarande gäller. UC:s sammanfattning är nämligen att domstolarna anser att bevisvärdet av en DNA-träff är mycket högt samt att det är mycket ovanligt att själva DNA-analysen (dvs. den bakomliggande vetenskapliga metoden) ifrågasätts inom ramen för enskilda rättegångar. Vid några enstaka fall har dock den misstänkte invänt att det aktuella biologiska spåret har sammanblandats/förväxlats vid själva analysen eller avsatts av en nära släkting, men dessa hypoteser har kunnat avfärdas efter förhör med personal från Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL). Kontentan är således kort och gott att DNA-analyser sällan blir föremål för några djupare diskussioner inom ramen för en enskild rättegång.

Man brukar ju lite elakt säga att Sverige utvecklingsmässigt, i många olika sammanhang, ligger cirka tio år efter USA och det är faktiskt bara att konstatera att denna tes även gäller den svenska rättsliga hanteringen av DNA-bevisning. Överraskande nog.

I DNA-sammanhang skulle man därför kunna säga att Sverige idag befinner sig där det amerikanska juristetablissemanget befann sig före den numera så välbekanta O.J. Simpson-rättegången.

Och vad innebär då det? Jo, fram till huvudförhandlingen mot sportstjärnan O.J. Simpson hade USA genomgått ett par intensiva inledande år med introduktionen av DNA-bevisning i de amerikanska domstolarna.
Efter att ha genomgått sedvanliga amerikanska bevisprövningsregler på både federal och delstatlig nivå kunde domstolarna konstatera att DNA-analyser uppbar den vetenskapliga acceptans som krävdes för att kvalificera sig som ett godtagbart bevismedel inom amerikansk rätt (USA har ingen regel om fri bevisföring).
 
I mitten av 1990-talet hade så de amerikanska DNA-analyserna ständigt ökat i antal för att sedermera kulminera vid tiden för O.J. Simpson-målet till en nivå av mer eller mindre masshantering. Tusentals DNA-analyser hade passerat de amerikanska domstolarna, vilka mer eller mindre per automatik satt likhetstecken mellan en utpekande DNA-analys och en fällande dom. Försvarsadvokaterna var förbryllade, varför DNA-analyserna aldrig i någon större utsträckning blev föremål för några ifrågasättanden under domstolsförhandlingarna. Fram till O.J. Simpson-rättegången vill säga. Alla känner ju till den blodiga handsken som lätt hade kunnat planteras på brottsplatsen. Av rasistiska skäl var försvarets hypotes. Och den gick hem. Under de tio år som sedan passerat sedan den frikännande domen mot O.J. har DNA-analyserna stött och blötts i framförallt amerikanska domstolar. Och bra är väl det. För hur skall vi annars någonsin hamna i en situation där vi kan vara säkra på att DNA-spåret får den rätta bevisrättsliga tyngden i varje enskilt mål? Diskussion är ju det enda som för rättstraditionen vidare och får den att utvecklas. Varför är då vi svenska jurister så rädda för att diskutera och debattera vissa saker?

Tillbaka till UC:s genomgång av de aktuella 84 fallen. Om vi nu kan konstatera att DNA-beviset sällan ifrågasätts och diskuteras i domstolarna, vad innebär då det? Kan då jag som åklagare, med min objektivitetsplikt, lugnt luta mig tillbaka och säga att allt är frid och fröjd?

Min personliga uppfattning är att det vore att sätta DNA-bevisningens värde i gungning. Som åklagare, med den bevisbörda jag har, måste jag kunna argumentera för DNA-analysens värde lika väl som kunna utesluta DNA-bevisning i de lägen där jag finner att det biologiska spåret inte tillför något i det slutliga bevisläget (oavsett det faktum att det kan vara tack vare DNA-spåret som jag som förundersökningsledare initialt kommit vidare i en utredning och till slut valt att t.ex. väcka åtal).

Min poäng är att en DNA-träff inte skall övertolkas, utan i stället komplettera övriga omständigheter i målet. Det är inte min mening att påstå att åklagare under förundersökningar och i samband med väckande av åtal skall vara tankeläsare och försöka att fundera ut alla möjliga invändningar som skulle kunna framföras av en misstänkt och utreda dessa vid förhör med den misstänkte redan under utredningen – för att därefter kanske underlåta att åberopa alldeles utmärkta DNA-spår som bevisning eftersom de kan bli föremål för omfattande diskussioner vid förhandlingen. Nej inte alls, men däremot skall vi välkomna diskussioner om DNA-spårens bevisvärde vid de enskilda rättegångarna och inte uppleva det som problematiskt. Av egen erfarenhet vågar jag påstå att jag aldrig varit så säker på att DNA-bevis värderats på ett mer korrekt sätt än efter de rättegångarna där just diskussionen kommit upp.

DNA-analyser diskuteras således sällan i dagens svenska domstolar. Det gör mig aningen orolig. Enligt min mening kan det finnas tre skäl till att DNA-analyserna passerar relativt smärtfritt genom huvudförhandlingarna;

• DNA-beviset är helt enkelt omöjligt att ifrågasätta och därmed punkt.
• Vare sig domstolen eller parterna finner anledning att diskutera DNA-spåret - kanske med hänsyn till övrig bevisning i målet.
• Vare sig domstolen eller parterna förstår att DNA-spårets värde bör diskuteras.

Samma DNA-spår kan peka ut flera personer som är nära besläktade med varandra och biologiska spår som t.ex. cigarettfimpar och använda snusprillor kan planteras på brottsplatser m.m., varför det första antagandet faller på sin egen orimlighet. Min förhoppning är snarare att UC:s genomgång bygger på att DNA-analyserna inte diskuteras mer med anledning av att övrig bevisning i de enskilda fallen är så pass övertygande att DNA-spåret blir droppen som får bägaren att rinna över.  Om dock skälet skulle visa sig vara att vare sig domstolen eller parterna förstår att ett DNA-spårs bevisvärde bör diskuteras i ett enskilt fall, då anser jag att den korrekta användningen av detta fantastiska bevismedel är satt ur spel. Så det kanske finns anledning att inte bara stanna vid ett konstaterande att DNA-bevis sällan ifrågasätts – än viktigare är kanske att konstatera varför så inte sker i högre utsträckning.

Det finns således mer att undersöka i vårt DNA-Sverige, men UC:s arbete har varit en bra startpunkt.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt