Skip to content

”Efter RÅ:s slutsats funderar han rimligtvis på hur många andra fall som förtjänar resning”

Stefan Wahlberg
Stefan Wahlberg

LEDARE - av Stefan Wahlberg

Riksåklagaren Anders Perklevs granskning av åklagarnas hantering av det så kallade barnläkarmålet är färdig. Hans slutsats är att inga fel har begåtts av åklagarna och en av orsakerna är att detta sannolikt är första gången som en domstol har underkänt en rättsmedicinsk analys från Rättsmedicinalverket. Omvänt kan man alltså säga att han anser att åklagarna hade all anledning att lita på att analyssvaren skulle ha samma bevisstyrka som den här typen av naturvetenskaplig bevisning brukar ha i domstol.

Riksåklagarens konstaterande är högintressant inte bara för alla de människor som tidigare har ansetts överbevisade om sin skuld med stöd av just sådan bevisning. Den är också intressant för riksåklagaren själv som rimligtvis måste fråga sig i hur många av alla dessa övriga fall som det de facto finns skäl för resning.

När man läser Solna tingsrätts friande dom så kan man konstatera att lagmannen Marie Heidenborgs domskäl tillhör de mest välmotiverade och bäst formulerade domskäl som jag någonsin har läst från en svensk domstol. Denna slutsats styrks givetvis av det faktum att den friande domen aldrig överklagades till hovrätten. Detta ska dessutom ses i ljuset av att det handlade om att tillämpa sedvanlig bevisprövning på ett material som till övervägande del bestod av komplicerade kemiska och farmakologiska analyser där kvalificerade utlåtanden och vittnesmål från professorer, läkare och kemister staplades på varandra.

Efter tre år av vetenskaplig granskning och laboratorieinspektioner slog således tingsrätten fast att både metoder och resultat från Rättsmedicinalverket helt enkelt inte var tillförlitliga. Enligt analyssvaren och åklagarens åtal skulle den döda flickan Linnéa ha haft 2 000 mikrogram av narkosmedlet tiopental per gram lårblod. Domstolen ansåg dock, i likhet med försvarsadvokaten Björn Hurtig och hans expertvittnen, att endast drygt 10 mikrogram kunde anses bevisat.

Ett av försvarets expertvittnen, en professor som är ackrediterad att granska just laboratorieverksamhet, dömde ut Rättmedicinalverkets metoder och slog fast att ”bristerna är allvarliga”. Ställda inför faktum medgav i och för sig Rättsmedicinalverket vissa brister men stod i övrigt fast vid sina resultat.

Vad som är medicinskt korrekt kommer vi aldrig att få veta. Men oavsett detta så handlar det till syvende och sist om att Rättsmedicinalverkets analyser i princip har ett enda syfte att tjäna – nämligen att fungera som tillförlitlig bevisning i domstol. Det har de onekligen inte gjort när de nu, för en gångs skull, har hårdgranskats under lupp.

Tingsrätten skriver i sin dom: ”Det bör sägas att analysresultat normalt inte blir föremål för en sådan ingående granskning som här har skett”. I kombination med riksåklagarens konstaterande om att detta sannolikt är första gången som Rättsmedicinalverkets analyssvar har underkänts av en domstol så blir detta ett officiellt ställningstagande som träffar en vital del av själva hjärtat i brottmålsprocessen – nämligen bevisvärdering av sådant som fram till nu har ansetts besitta en nära nog empirisk tillförlitlighet.

I en värld där naturvetenskapliga bevis får en alltmer framträdande roll så är det därför oundvikligt för varje vän av ordning och rättvisa att ställa sig frågan: hur korrekta var egentligen de provsvar som i andra mål var avgörande för att människor friades eller framförallt fälldes? Detta är givetvis någonting som Anders Perklev – som är ytterst ansvarig för den bevisning som statsmakterna lägger fram för att få sina medborgare fällda i domstol – rimligtvis måste ha funderat över.

Hur många avdömda fall finns det därute som strängt taget, och i den bästa av alla världar, faktiskt förtjänar att resas? Hur bör åklagarna i framtiden förhålla sig till Rättsmedicinalverkets analyssvar? Och hur rimligt är det att domstolarna hädanefter tillmäter dessa analyssvar samma höga bevisvärde som man – precis som riksåklagaren själv påpekar – hittills har gjort utan att underkasta dem en extern kritisk granskning?

När Linnéa kom till världen så vägde hon 850 gram. Hon nöddöptes två dagar senare och fick därefter tillbringa resten av sitt korta liv med slangar, operationer, medicinering och respiratorer. Att hon blev felmedicinerad en av sina första dagar i livet är konstaterat men vad som egentligen hände när hon dog tre månader senare vet vi alltså ännu inte idag.

Däremot så vet vi att all denna teknik och vetenskap som vi annars sätter en så enastående hög tilltro till inte höll måttet när den, för en gångs skull, hårdgranskades i ett mål där det fanns tillräckligt med både resurser och prestige för att dra det i vetenskaplig och juridisk långbänk. Detta är ett så påtagligt rättssäkerhetsproblem att det borde ha givit både Anders Perklev och ett stort antal övriga aktörer inom rättsväsendet lika många sömnlösa nätter som den nu friade läkaren måste ha haft.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt