”Efter RÅ:s slutsats funderar han rimligtvis på hur många andra fall som förtjänar resning”
LEDARE - av Stefan Wahlberg
Riksåklagaren Anders Perklevs granskning av åklagarnas hantering av det så kallade barnläkarmålet är färdig. Hans slutsats är att inga fel har begåtts av åklagarna och en av orsakerna är att detta sannolikt är första gången som en domstol har underkänt en rättsmedicinsk analys från Rättsmedicinalverket. Omvänt kan man alltså säga att han anser att åklagarna hade all anledning att lita på att analyssvaren skulle ha samma bevisstyrka som den här typen av naturvetenskaplig bevisning brukar ha i domstol.
Riksåklagarens konstaterande är högintressant inte bara för alla de människor som tidigare har ansetts överbevisade om sin skuld med stöd av just sådan bevisning. Den är också intressant för riksåklagaren själv som rimligtvis måste fråga sig i hur många av alla dessa övriga fall som det de facto finns skäl för resning.
När man läser Solna tingsrätts friande dom så kan man konstatera att lagmannen Marie Heidenborgs domskäl tillhör de mest välmotiverade och bäst formulerade domskäl som jag någonsin har läst från en svensk domstol. Denna slutsats styrks givetvis av det faktum att den friande domen aldrig överklagades till hovrätten. Detta ska dessutom ses i ljuset av att det handlade om att tillämpa sedvanlig bevisprövning på ett material som till övervägande del bestod av komplicerade kemiska och farmakologiska analyser där kvalificerade utlåtanden och vittnesmål från professorer, läkare och kemister staplades på varandra.
Efter tre år av vetenskaplig granskning och laboratorieinspektioner slog således tingsrätten fast att både metoder och resultat från Rättsmedicinalverket helt enkelt inte var tillförlitliga. Enligt analyssvaren och åklagarens åtal skulle den döda flickan Linnéa ha haft 2 000 mikrogram av narkosmedlet tiopental per gram lårblod. Domstolen ansåg dock, i likhet med försvarsadvokaten Björn Hurtig och hans expertvittnen, att endast drygt 10 mikrogram kunde anses bevisat.
Ett av försvarets expertvittnen, en professor som är ackrediterad att granska just laboratorieverksamhet, dömde ut Rättmedicinalverkets metoder och slog fast att ”bristerna är allvarliga”. Ställda inför faktum medgav i och för sig Rättsmedicinalverket vissa brister men stod i övrigt fast vid sina resultat.
Vad som är medicinskt korrekt kommer vi aldrig att få veta. Men oavsett detta så handlar det till syvende och sist om att Rättsmedicinalverkets analyser i princip har ett enda syfte att tjäna – nämligen att fungera som tillförlitlig bevisning i domstol. Det har de onekligen inte gjort när de nu, för en gångs skull, har hårdgranskats under lupp.
Tingsrätten skriver i sin dom: ”Det bör sägas att analysresultat normalt inte blir föremål för en sådan ingående granskning som här har skett”. I kombination med riksåklagarens konstaterande om att detta sannolikt är första gången som Rättsmedicinalverkets analyssvar har underkänts av en domstol så blir detta ett officiellt ställningstagande som träffar en vital del av själva hjärtat i brottmålsprocessen – nämligen bevisvärdering av sådant som fram till nu har ansetts besitta en nära nog empirisk tillförlitlighet.
I en värld där naturvetenskapliga bevis får en alltmer framträdande roll så är det därför oundvikligt för varje vän av ordning och rättvisa att ställa sig frågan: hur korrekta var egentligen de provsvar som i andra mål var avgörande för att människor friades eller framförallt fälldes? Detta är givetvis någonting som Anders Perklev – som är ytterst ansvarig för den bevisning som statsmakterna lägger fram för att få sina medborgare fällda i domstol – rimligtvis måste ha funderat över.
Hur många avdömda fall finns det därute som strängt taget, och i den bästa av alla världar, faktiskt förtjänar att resas? Hur bör åklagarna i framtiden förhålla sig till Rättsmedicinalverkets analyssvar? Och hur rimligt är det att domstolarna hädanefter tillmäter dessa analyssvar samma höga bevisvärde som man – precis som riksåklagaren själv påpekar – hittills har gjort utan att underkasta dem en extern kritisk granskning?
När Linnéa kom till världen så vägde hon 850 gram. Hon nöddöptes två dagar senare och fick därefter tillbringa resten av sitt korta liv med slangar, operationer, medicinering och respiratorer. Att hon blev felmedicinerad en av sina första dagar i livet är konstaterat men vad som egentligen hände när hon dog tre månader senare vet vi alltså ännu inte idag.
Däremot så vet vi att all denna teknik och vetenskap som vi annars sätter en så enastående hög tilltro till inte höll måttet när den, för en gångs skull, hårdgranskades i ett mål där det fanns tillräckligt med både resurser och prestige för att dra det i vetenskaplig och juridisk långbänk. Detta är ett så påtagligt rättssäkerhetsproblem att det borde ha givit både Anders Perklev och ett stort antal övriga aktörer inom rättsväsendet lika många sömnlösa nätter som den nu friade läkaren måste ha haft.
15 comments
Jag har hört argumentet att man som jurist måste lita på vad RMV säger, därför att de är erkänd auktoritet och man måste lita på allt de säger för att kunna fungera. Det tankesättet gör mig som vetenskapsman vansinnig. Blind auktoritetstro! Och på den basen låser man in folk? Galenskap! Mörk medeltid! Ovärdigt en rättsstat är bara förnamnet.
Läs på! Om ni inte förstår något så fråga. Men att blint lita på att en viss person, helig bok eller myndighet alltid har rätt och inte får ifrågasättas... Ovärdigt. I synnerhet när det får sådana konsekvenser som en åklagares utredning kan få och har fått i det här fallet.
Vad gäller tiopental-svaret så är det orimligt. En bråkdel av dosen vore omedelbart dödlig och det vet alla läkare. Även en intresserad jurist kunde ta reda på det, om hen ville.
Dr G:
Problemet i detta fall var ju just att läkare tillfrågades, och man fick motstridiga svar, men eftersom läkarna vid Rättsmedicinalverket är dem som man normalt stödjer sig på så blev det så här. Jurister kan naturligtvis inte veta vilka läkare som har rätt, lika litet som läkare kan veta vilka jurister som har rätt.
Glöm för allt i världen inte att den enda som kan veta vad som faktiskt hände (dråp eller inte) är narkosläkaren själv. Inga andra läkare eller jurister kan ha någon kategorisk uppfattning åt endera hållet enkom på grundval av vad som har framkommit i detta mål. Det enda som kvarstår är en synnerligen komplicerad bevisfråga, såväl medicinvetenskapligt som rättsvetenskapligt.
Om det är så att narkosläkaren inte gjorde det som åklagaren påstår så är behandlingen av henne naturligtvis olycklig. Men det är alltid lätt att vara efterklok. Det var väldigt få jurister som ansåg att en rättslig prövning av målet (dvs. att inte lägga ner åtalet) inte var nödvändig mot bakgrund av det svåra bevisläget och avsaknaden av rättspraxis, och samtliga dessa jurister var mig veterligen på ett eller annat sätt inblandade i narkosläkarens försvar.
Det ska bli intressant att se om JK anser att domstolen översked sina befogenheter genom att inte stanna vid endast en friande dom, utan att dessutom uttala att det inte gick att bevisa att narkosläkaren inte skulle ha gjort något som inte var mediciskt motiverat. Detta uttalande bildar ju ett cirkelresonemang eftersom det bygger på att domen var friande. Det är möjligt att juristdomaren ansåg ett sådant uttalande nödvändigt pga. komplicerade överläggningar med nämndemännen som insisterade på dylika uttalanden och för att undvika skiljaktiga meningar som endast skulle ha gjort helhetsbilden ytterligare komplicerad. Om så är fallet lär vi aldrig heller få veta eftersom överläggningarna är och ska förbli hemliga.
Den enda kategoriska slutsats man kan dra av detta mål formulerades bäst av Winston Churchill: Scientific expertise should be on tap, not on top.
Om man har olika läkare som säger olika saker och man inte kan avgöra vilka som har rätt så kan man naturligtvis inte avgöra vilken sak det är. Då är det ingen komplicerad bevisfråga.
Det är väl inte mer säkert att narkosläkaren vet det än att du, föräldrarna eller någon annan vet det?
I de diskussioner jag haft med jurister, av vilka noll förvisso var domare eller åklagare, så var det en klar majoritet som var upprörda över att fallet drog löje över juristkåren. Bland annat klagade man dag ett på den extremt korkade och onödiga åtgärden att hämta läkaren på arbetsplatsen med fyra poliser inför alla sina kollegor, en metod som brukar användas för att chocka den misstänkte så att den inte kan ge ordentliga redogörelser (kommer från diktaturer men infördes i Sverige av Monica Dahlström Lannes). Mer normalt skulle ha varit att hämta henne i hemmet eller ringa till henne och be henne komma till polisen.
Varför skulle det vara att överskrida sina befogenheter?
Det var just det som var komplicerat, att de vetenskapligt sakkunniga var oense om en central aspekt i målet, när det i övrigt fanns en polisanmälan och vittnen som sett den åtalade injicera något precis före dödsfallet och som sett läkaren förbereda användningen av det aktuella läkemedlet. Eftersom det inte fanns någon rättspraxis att luta sig mot så var det ganska självklart att en rättslig prövning var nödvändig. Det gick inte att i förväg veta om den tillgängliga bevisningen var tillräcklig för en fällande dom eller inte, men eftersom den uppfyllde kravet på sannolika skäl befann sig åklagaren i en situation där han var tvungen att åtala. På samma sätt som domstolen fann att eftersom det fanns oklarheter i målet i sådan utsträckning att den ansåg bevisningen icke tillräcklig så ska det tala till den åtalades fördel. Detta helt i linje med åklagarens och domstolens respektive roller. Notera väl att domstolen (eller alla andra rättsvårdande myndigheter som hittills granskat åtalet) inte kritiserade åklagaren i ett enda avseende, ens antydningsvis eller indirekt, vilket normalt är fallet när ett åtal som prövas av domstol har uppenbara brister.
Det är ju läkaren som var åtalad, så det är klart att hon vet om hon med uppsåt dödade patienten eller inte. Det är de enda två möjligheterna.
Att läkaren greps på sin arbetsplats beror på att det fanns ett vittne i utredningen (en sjuksköterska) som det var viktigt att det misstänkte inte skulle kunna påverka. Så fort sjuksköterskan hade förhörts släpptes läkaren fri. Domstolen ansåg att det fanns sannolika skäl för häktning och hade inget att erinra mot hur gripandet och anhållandet gick till.
Jag vet inte vilka eller hur många jurister du hänvisar till som ansåg att det drog ett löjes skimmer över juristkåren. Antingen har de begränsade kunskaper i straffrätt och straffprocessrätt eller så är de inte tillräckligt pålästa i just detta fall och grundar sin uppfattning enkom på rapporteringen i media, som naturligtvis är bristfällig i såväl medicinskt som rättsligt hänseende.
Läs gärna domen och RÅ:s granskning. Den senare är tillgänglig här:
http://www.aklagare.se/Media/Nyheter/Riksaklagaren-har-granskat-lakarmalet/
De här granskarna sitter alla i samma båt. Det är som att påpeka att LO inte kritiserat sossarnas politik.
Men hon vet inte om patienten dödades med uppsåt eller ens dödades, eller ens hur hon dog. Precis som att åklagaren inte vet något av det.
Så man väntade tills hon kom till jobbet och grep henne under socialt stigmatiserande former därför att det fanns en person på jobbet som man inte ville att hon träffade? Logik alá åklagare får man väl säga.
Återigen, domstolen hade tyckt att det fanns sannolika skäl även om inget av de bevis som presenterades då hade funnits, och de hade inte haft något att invända även om man hade slagit ner henne, slitit av henne kläderna och skrivit hora i pannan på henne under gripandet. Precis som att domstolar inte brukar ha något att invända mot att poliser mördar folk som ska gripas (T.ex. han som sköts i ryggen i Jönköping efter att ha hotat att skada sig själv, eller hans som sköts till döds över en grind när han viftade med knivar 20 meter bort, eller han som sköts obeväpnad sittande i sin bil när han stannats för fortkörning, eller de 10-tals som kvävdes i polisbilar bara under 00-talet osv osv osv osv).
De arbetar som sagt med humanjuridik, särskilt straffrätt.
Det är mycket enkelt: åtalet gällde ett påstående om att läkaren med uppsåt tagit livet av patienten. Det är klart att läkaren själv vet om hon tagit livet av patienten med vilje eller inte.
När du skriver att hon inte vet "om patienten dödades med uppsåt elleer ens dödades, eller ens hur hon dog" så måste du ha blandat ihop begreppen ganska ordentligt. Domstolen ansåg att det inte gick att bevisa att ett brott hade begåtts. Jag antar att det är detta som avses. Det är naturligtvis inte samma sak som att läkaren inte själv skulle veta huruvida hon begått brottet eller inte. Det kan mycket väl vara så att läkaren med uppsåt dödat patienten. Det går inte att mot bakgrund av vad som framkommit i detta mål utesluta att så inte skedde. Domstolen ansåg det inte bevisat att hon gjort det eller att något brott begåtts, men det har heller inte framkommit några omständigheter som otvetydigt visar att läkaren inte gjorde det. Däremot måste samtliga myndigheter enligt oskyldighetspresumtionen betrakta henne som oskyldig eftersom det föreligger en friande dom som vunnit laga kraft. Det går inte att få en negativ fastställelse av skuld.
Det går alltså inte att bilda sig en uppfattning om huruvida hon gjorde det eller inte uteslutande på grundval av vad som framkommit i detta mål. Den enda som kan veta sanningen är läkaren själv.
Du verkar alltså ha blandat ihop begreppen rejält.
Arbetsplatsen var dessutom den påstådda brottsplatsen, så jag ser absolut inga skäl mot att genomföra gripandet där.
Jag tror att den springande punkten är just som du säger "socialt stigmatiserande former". Det hade inte spelat någon roll var läkaren hade gripits, just för att hon är läkare. Föreställ dig istället att någon, tex. en verkstadsarbetare, var misstänkt för att ha smugit sig in på sjukhuset och med uppsåt dödat patienten. Hade det ansetts vara "socialt stigmatiserande former" om han hade gripits på sin arbetsplats i syfte att säkra bevisning och vittnen?
Jag vet faktiskt inte vad du menar med "om man hade slagit ner henne, slitit av henne kläderna och skrivit hora i pannan på henne under gripandet" eller med uppräknandet av personer som dödats under ett gripande. Vad har det med detta fall att göra?
Du har en viss poäng med det där att granskarna sitter i samma båt. Är det inte precis samma sak inom läkarkåren, med läkare som granskar andra läkare? Men jag måste ändå fråga: du verkar tycka att domstolen och försvararen har fullständigt rätt. Är inte de också granskare som sitter i samma båt i så fall? Varför anser du att de ska särställas?
Jo det vet hon nog.
Det går inte heller att utesluta att du mördade barnet, inga omständigheter har visat att du INTE gjorde det, och vi utgår från att du inte gjorde det på grund av oskuldspresumtionen.
På samma sätt kan man inte bilda sig en uppfattning om det var du eller åklagaren som gjorde det, det kan ni bara veta själva.
Så man ville vänta tills hon kom till den förmodade brottsplatsen innan man grep henne, varför det?
Ja det är såklart socialt stigmatiserande att gripas inför andra man känner. Om byggnadsarbetaren (eller läkaren) istället stoppats på parkeringen av en ensam (inte fyra) civilklädd polis som vänligt bad denne att följa med så hade ingen arbetskamrat fått reda på det. Förutom att syftet med formen för gripandet var fulspel från åklagarens sida så förstörde det dessutom bevis. Genom att alla på arbetsplatsen fick reda på vem som var misstänkt innan de hördes så kunde de (inklusive en presumtiv annan person som var skyldig) medvetet eller omedvetet anpassa sina vittnesmål efter detta. Syftet var inte att säkra vittnen eller bevisning, tvärtom gick man med på att försämra bevisen för att skada henne.
Du hävdade att gripandet gick rätt till för att det inte förekommit någon officiell kritik mot det. Det förekommer inte officiell kritik mot myndigheter i Sverige med mindre än att det varit medialt uppmärksammat och media orsakat en bred samsyn i samhället på ärendet i fråga. Inte ens när poliser mördar folk så får de kritik. Därför säger bristen på officiell kritik inget om gripandet förtjänade kritik eller ej.
Jo det är delvis på samma sätt inom läkarkåren, men ytterst så granskas de av jurister. Försvararen sitter inte i samma båt, han är en representant för den enskilde som utsätt för maktutövning av staten och han tillhör inte den grupp av jurister som cirkulerar på topplatser i samhället (ingen advokat inriktad på humanjuridik har någonsin blivit justitieråd, JO, JK eller fått ämbeten i kretsen under dessa, vilket är naturligt eftersom alla som företräder enskilda mot staten och kan tänka själva blir systemkritiker) och som har egenintressen i ett godtyckligt och rättsosäkert system. Men han är hur som helst ingen granskare.
Nävisst gär det inte att utesluta att jag inte dödade barnet. Skillnaden mellan mig och läkaren är emellertid en artskillnad, inte en gradskillnad. Ingen har polisanmält mig, jag var inte ansvarig för patienten i livets slutskede och jag hade inte förberett en dos av det aktuella läkemedlet och det finns inga vittnen som sett mig injecera något i barnet precis före dödsfallet. Åklagarens gärningsbeskrivning var således fullständigt sannolik (eller plausibel på juristspråk). Din gärningsbeskrivning om mig skulle vara fullt möjlig, men är långt ifrån sannolik. Inga omständigheter har förts fram som bevisar att åklagarens gärningsbeskrivning inte skulle vara korrekt, det har endast förts fram alternativa möjliga händelseförlopp. Domstolen var mycket noga med att påpeka att det inte ingick i dess roll att avgöra vilket av dessa händelseförlopp som var mest sannolikt. Enkom den omständigheten att det fanns alternativa förklaringar gjorde att åtalet inte höll (sedan kan man diskutera in absurdum hur mycket av läkemedlet som faktiskt fanns i barnet, alla sakkunniga är emellertid överens om att det rörde sig om långt över dödliga mängder). Därför kan det absolut inte uteslutas att läkaren faktiskt dödade barnet, men på grund av vad som framkommit i detta mål är den enda som kan veta sanningen läkaren själv.
Jag vet att jag inte dödade barnet.
Hur vet du att syftet med gripandet var fulspel? Kan det inte lika gärna vara så att poliserna hade förväntat sig mothugg från sjukhuset (här ska minsann inga poliser eller andra icke-akademiker med oförtjänt mycket makt och inflytande stampla in när hederliga läkare bara gör sitt jobb) och därför tog det säkra före det osäkra och skickade en litet större delegation. Något som för övrigt torde vara helt normalt när det gäller att gripa misstänkta mördare, vilka knappast kan förutsättas vara normala, rationella och nyttomaximerande individer som man helt enkelt kan ringa upp och be komma ner till stationen för ett samtal.
En rolig aspekt av detta var att det först spreds ett rykte i media och på nätet om att poliserna varit uniformerade. När det senare visade sig att de samtliga var civilklädda poliser började media och nätfolket istället sprida att "skinnklädda poliser" hade gripit henne. Vet inte riktigt vad det betyder, eller varför det skulle vara anmärkningsvärt. Någon eller några av dem bar sannolikt skinnjacka. Och det vet ju alla att folk i skinnjacka är burdusa typer som bara är ute efter att skrämma folk, eller?
Det är klart att det ingår i försvarar-rollen att vara systemgranskare. Klart som korvspad. Läs exemplevis valfritt mål från amerikanska högsta domstolen i valfritt brottmål.
Och domstolen då? Är de inte heller systemgranskare?
Ja utifrån de förutsättningarna så borde det rimligen finnas fler på sannolika skäl misstänkta. Barnets föräldrar hade samma tillgång till läkemedel och lämnades ensamma med barnet och minst en sjuksköterska injicerade barnet före döden.
Sen var ju inte åklagarens påståenden särskilt sannolika eftersom även en högstadieelev kunde snabbt räkna ut att åklagaren menade att barnet skulle ha fått en sådan stor dos att enbart den mekaniska påverkan på kroppen av injektionen skulle ha dödat henne (ca två gånger hennes blodvolym) samt att läkemedel för ca en halv miljon kronor skulle ha försvunnit från avdelningen utan att saknas.
Metoden är (åter)införd i Sverige av Dahlström-Lannes med den uttryckliga motiveringen att det ska chocka den misstänkte så att denne inte kan ge en klar och stringent redogörelse (vilket försämrar trovärdigheten av den tilltalades uppgifter senare när denne kunnat återhämta sig och kan ge en ordentlig redogörelse) samt för att orsaka den misstänkte ordentlig sociala skada för det fall att den misstänkte skulle frikännas från anklagelserna. Det var såklart bara tänkt att användas i sexualbrottsmål men har smittat av sig till andra sorters mål.
Det gör ju bara saken ännu mer obegriplig, varför då inte gripa henne på parkeringen eller hemma??
Jag har aldrig hört vare sig att de skulle varit uniformerade eller "skinnklädda". Men jag läste i en intervju att det skulle ha varit flera stycken män i svarta skinnjackor som sökte henne på avdelningen.
Nej det ingår inte att vara granskare, men däremot att vara kritiker och larm.
Domstolen ska vara systemgranskare.
Skillnaden är ju att endast läkaren var ansvarig för barnets vård, vilket naturligtvis höjer misstanken när det handlar om administrering av läkemedel.
Som sagt kan man diskutera frågan om läkemedlet in absurdum, men att dra slutsatsen att bara för att provvärdet var anmärkningsvärt högt så hade barnet inte fått en dödlig dos är knappast fältmässigt. Ingen av de sakkunniga har som sagt hävdat att patienten inte hade fått läkemedlet i dödliga mängder.
Om metoden som du hänvisar till skulle användas medvetet i shock and awe-syfte, varför skulle den då vara uttrycklig, och hur kan man förresten konstatera detta? Har detta uppgetts i någon intervju?
Jag antar att det är bäst att gripa en misstänkt mördare på arbetsplatsen för att det utgör den plats där det finns minst möjlighet för den misstänkte mördaren att göra fysiskt motstånd (den sociala aspekten), risken är mindre att det finns vapen tillgängliga och ja, den misstänkte känner sig antagligen inte lika säker och bekväm som i hemmet eller i bilen, vilket ökar säkerheten för polismännen. Jag kan hålla med om att det kan finnas en viss utredningsteknisk poäng, men inte i den utsträckning som du försöker få det till. Det är endast en konsekvens av hur livet fungerar: kan man uttnyttja något till sin fördel så gör man i allmänhet det. Det är inte konstigare än att t.ex. domare utnyttjar sin position för att få tyst på bråkiga parter, eller att åklagare och försvarare använder "jag vill påminna att du talar under ed och att du begår ett brott om du skulle ljuga"-metoden, vilka heller inte är helt rumsrena, men accepterade.
För övrigt: om läkaren hade ansetts skyldig av en enig domstol och domen vunnit laga kraft, hade du då upprätthållit samma aversion mot gripandet?
Menar du att det är anmärkningsvärt att de var män, att de bar svarta skinnjackor eller både och? Hur uppfattar du förresten kvinnor som bär svarta skinnjackor, eller läkare?
Menar du att en kritiker inte granskar?
Metoden beskrivs i hennes bok, Mot dessa våra minsta, som låg på alla åklagares bord och fanns på alla poliskontor i hela landet.
Metoden är dessutom inte uppfunnen då utan användes tidigare och användes då och nu i diktaturer.
Väldigt få personer motsätter sig gripanden. Det finns inget (statistik, psykologi eller annat) som säger att det skulle gå lugnare till på en arbetsplats än någon annan stans.
Nu gav ju åklagaren direktiv som försämrade utredningsmöjligheterna i syfte att skada läkaren. Det har väl inget med dina andra exempel att göra?
Ja det hade jag, men jag hade varit mer upprörd över de efterblivna ledamöterna i rätten. Så hade det också blivit om åklagarna lyckats med sin tidiga media-offensiv.
Det är anmärkningsvärt att de tycker att de behövde vara fyra stycken. Sen är det ju bara en del av metoden att de ska ha "civiluniform" på sig så att ingen kan missa att de är poliser (fast för att vara på den säkra sidan så meddelade de ju saken till arbetskamraterna).
Jag har inte läst boken, men jag antar att det ligger i farans riktning att du gör ett optimistiskt tankesprång när du helt sonika jämför med diktaturer, särskilt mot bakgrund av att gripandet och anhållandet har varit föremål för flertalet offentliga granskningar och inte minst eftersom du just nu helt fritt och offentligt opponerar dig mot "metoden".
Med reservation för att jag inte har läst boken så håller jag alltså helt enkelt inte med dig. Det skulle ha varit en annan sak om de gjort en s.k. perp walk, dvs. sett till att media varit närvarande och visat upp henne i handfängsel, vilket NYPD gjorde med den franska presidentkandidaten som misstänktes för våldtäkt på en sjuksköterska nyligen. I det fallet skulle man kunna göra MR-invändningar, även om det i det fallet inte heller går att säkert säga att han inte gjorde det han anklagades för. I fallet med läkaren lär det knappast ens ha funnits grund för att använda handfängsel, vilket jag starkt misstänker inte heller skedde.
Du skriver att det finns "inget (statistik, psykologi eller annat)". Hur i hela världen skulle du kunna veta det? Det är klart att risken för att den misstänkte har enkel tillgång till vapen är mindre på arbetsplatsen än i hemmet eller i bilen och att hon har ett helt annat psykosocialt allmäntillstånd där än i hemmet.
Så du menar att åklagaren mycket väl skulle ha kunnat få en fällande dom om gripandet hade skett på ett annat sätt? Vilka är de andra exempel som du hänvisar till som jag skulle ha gjort?
Jag kan helt enkelt inte hålla med om kritiken mot gripandet när det gäller en misstänkt mördare. Jag tycker tvärtom att eftersom det gällde ett så allvarligt brott så gjorde åklagare och polis ett mycket diskret ingripande. Och eftersom arbetsplatsen även var den misstänkta brottsplatsen så hade polisen under alla omständigheter varit tvungna att visa sig där för en brottsplatsundersökning och för att kunna identifiera potentiella vittnen och andra att höra upplysningsvis om händelsen. Eftersom det rörde sig om ett sjukhus så antar jag att de överhuvudtaget inte kunde ha gjort det utan att kollegor skulle bli varse om det, eftersom aktiviteten pågår dygnen runt där. Hur skulle de förresten ha hört kollegor utan att implikera misstankarna mot läkaren, menar du?
"Civiluniform" är väl lika intetsägande som "skinnklädda" ovan? Du håller alltså med om att det var bra att de gjorde gripandet civilklädda och inte i uniform? För övrigt ytterligare ett tecken på att de försökte vara så diskreta som möjligt.
Vad skulle det vara för tankesprång?
Det är inte ovanligt med granskningsorgan i diktaturer och det är inte ovanligt att folk kritiserar sina instutitioner i diktaturer.
De visste inte att det skule bli stor mediabevakning. Det vet man inte innan, om det inte är helt exeptionella brott som större massmord eller mord av kändisar. Det kan vara 10 mycket lika fall på ett år men ett av dem slås upp stort i media och de andra får inte ens notiser. Så de kunde inte orsaka henne chock eller social skada bättre än de gjorde.
Jag vet det därför att det är så. Hon är nog dessutom den enda misstänkta mördaren det året som greps på sitt arbete. Det vanligaste är att de grips i hemmet, men då brukar det ju finnas bra bevisning också, detta även om man vet att de är våldsamma och har vapen.
Oavsett gripandet så kunde de lika gärna ha fått en fällande dom. Nu var det en kvinna med ett högstatusyrke och då var det inte så lätt att få det genom folkdomstolen i media vilket sedan påverkar domstolen.
Att gripa henne på parkeringen (bara för att ta ett exempel) hade haft fördelarna att det inte förstörde vittnesuppgifterna från övriga på arbetsplatsen, att det inte var lika arbetsintensivt (billigare), enklare och inte ledde till kritik mot åklagare och polis. Varför det skulle vara bättre med ett gripande utan någon av dessa fördelar och utan någon annan fördel är svårt att förstå.
Det hade väl varit väldigt märkligt om de krängde på sig sina uniformer innan?, om de ens har någon som passar fortfarande. Om det hade varit på 80-talet så hade de kommit i trenchcoat istället (fast då använde man inte den här metoden), det var då deras civiluniform, alltså en klädsel som visade tydligt att det var poliser utan uniform.
Åklagare och polis har inte kritiserats av några rättsvårdande myndigheter så här långt. Jag vet det därför att det är så.
Vi är överens om att detta mål fick stor uppmärksamhet för att den misstänkte var en läkare, och att det troligen påverkade utgången i målet, rätt eller fel.
Jag tror emellertid att det är viktigt att fortsättningsvis motsätta sig uttalanden av typen "jag blev behandlad som en brottsling!" av misstänkta som sedermera blir friade i domstol, och att polisens, åklagarens och domstolens roller är klart separerade även framöver. Är man misstänkt för brott så är man. Detta oberoende av om man är läkare eller endast en vanlig dödlig. Därför är det mycket bra att RÅ nu föreslår att det ska finnas åklagare med särskild kompetens i medicinska frågor.
För jurister är dessa diskussioner inget nytt. Det är bra att frågor av detta slag lyfts upp i media så att förståelsen för brottmålsprocessen blir större och att missriktad pöbelrättvisa inte blir norm.
Ja så är det och inga granskningsmyndigheter har kritiserat valen i Vitryssland eller Iran.
Det var og inte bara att hon var läkare. Jag känner till minst tre fall till samma år där läkare anklagades för allvarliga brott.
Är man misstänkt för brott så ska man behandlas som att man är oskyldig till det.
Skriv ny kommentar