Vad ska vi göra med dem som fortsätter att bryta mot lagen utan att ta rättning? Den här gången tänker jag inte på de yrkeskriminella – utan på våra domstolar och domstolschefer.

I veckan kom två domar från HD som sätter fingret på att svenska domstolar, gång på gång, bryter mot Europakonventionen och kränker medborgarnas mänskliga rättigheter. I sak handlar det om handläggningstider som är så långa att de inte bara äter upp allmänhetens förtroende för rättsväsendet utan också utgör ett reellt hot mot rättsäkerheten.

Om man lyfter blicken något ovanför denna mörka horisont så behöver man dock inte vara särskilt filosofiskt lagd för att begripa hur medborgarnas laglydnad påverkas av att inte ens landets domstolar följer lagen. Hela situationen framstår, med fog, som absurd. Saken blir givetvis inte bättre av att detta tillåts fortsätta år ut och år in utan att någonting händer – trots att Sverige vid åtskilliga tillfällen har fällts av Europadomstolen för just detta.

Enligt statistik som Centrum för rättvisa nyligen presenterade i en rapport så har svenska staten själv, genom JK, konstaterat att det handlar om minst 310 fall av kränkningar av Europakonventionen bara de senaste tre åren. I veckans domar slår dock HD fast att de skadeståndsnivåer som JK är beredd att lägga sig på i dessa fall måste sättas betydligt högre – just eftersom de annars skulle riskera att rasera allmänhetens tilltro till rättsväsendet.

Som i så manga andra fall där dyster statistik blir till abstrakta stapeldiagram så glömmer man lätt bort vad detta egentligen handlar om – att juridiken de facto är ett system som finns till för att reglera människors lycka, sorg och vardag. Och att domstolarna arbetar på uppdrag av människor av kött och blod som en gång litade på systemet och som aldrig kunde drömma om att de skulle få sina mänskliga rättigheter kränkta av just en domstol.

Ett av de mest bisarra fallen avgjordes för ett par år sedan i Högsta domstolen som då utdömde 60 000 kronor i skadestånd till en privatperson som hade fått vänta i åtta år på att få ett ärende avgjort i domstol. Problemet var bara att det hade tagit tio år att komma fram till att åtta år var en oskäligt lång väntetid. I logikens namn tvingades därför HD att utdöma ytterligare 40 000 kronor i skadestånd även för den handläggningstid som man själv hade varit en del av.

I grund och botten handlade ärendet om en skattetvist som hade uppkommit mellan en privatperson och Skatteverket i slutet av 1980-talet. Efter den slutliga segern i HD beskrev mannens ombud, advokat Jan Thörnhammar, hela ärendet som ”alltigenom sorgligt” – hur bedrövligt det är när en medborgare som hamnar i konflikt med staten straffas med 20 års processande i domstol. I synnerhet då lejonparten av tiden hade utgjorts av ”långa perioder av inaktivitet” som HD uttryckte saken i sin slutliga dom.

Idag har det alltså blivit ett statistiskt faktum att svenska domstolar systematiskt bryter mot svensk lag och kränker medborgarnas mänskliga rättigheter. Detta framstår som lika befängt som den brist på ansvarutkrävande som råder i Sverige för människor som har tilldelats ett enastående stort förtroende från allmänheten.